Od
Od-lok nr 43 (Järnvägsmuseet KDAJ08523)
Tillverkningsår	1922
Byggt antal	10
Axelföljd	D
Effekt	1130 hk
Största tillåtna hastighet	60 km/h
Startdragkraft	20 ton

Od-loken var en serie elektrolok inom Statens Järnvägar (SJ) med axelföljden D, som användes vid Malmbanan från år 1922^[1][2]. Od-loken användes i första hand för växling av malmvagnar, men användes även för att dra godståg^[1]. Två multipelkopplade Od-lok var även kapabla att dra malmtåg med vagnvikter på 1248 ton mellan Kiruna och Riksgränsen inom loppet av 3 timmar och 20 minuter^[1]. Od-loken tillverkades av Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ)^[1]. Huvudentreprenör var Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (ASEA) som också levererade lokets elektriska utrustning^[1]. Totalt 10 lok färdigställdes och levererades till SJ under 1922^[1][2]. Slopning skedde under perioden 1957-68^[1][2], och år 1970 var samtliga Od-lok skrotade^[2]. Fotografier på Od-lok finns publicerade hos Digitalt Museum, se Externa länkar.

Loket hade två stycken seriekopplade 565 hk kommutatormotorer som var mekaniskt sammankopplade till en gemensam reduktionsväxel^[1]. Reduktionsväxeln överförde kraften till en blindaxel, vars blindhjul i sin tur överförde kraften till drivhjulen via koppelstänger^[1]. Den största tillåtna vagnvikten uppgick till mellan 600 och 700 ton beroende på vilken del av Malmbanan Od-loken opererade^[1]. Två Od-lok kunde köras multipelkopplade^[1]. Lokkorgen var byggd i trä och beklädd med teakpanel^[1], en design som senare återkom i Pb-, Oe-, Of- och de tidiga D-loken. Värdena i tabellen, utom axeltrycket, är enligt Svenska Ellok^[1]. Axeltrycket är enligt Kungliga Järnvägsstyrelsen, som också anger en dragkraft på 24 ton^[3]. Svenska Ellok baserar sitt dragkraftsvärde på maximalt tillåten motorström^[1].

Od-lokens elektriska utrustning levererades av ASEA^[1]. Via kontaktledningen matades huvudtransformatorns primärsida med nominellt 15 kV växelström, antingen med frekvensen 15 eller 16⅔ Hz. Varje lok hade två strömavtagare^[1]. På huvudtransformatorns sekundärsida fanns fyra spänningsuttag för drivmotorström, som via 12 kontaktorer kombinerades till 10 olika nivåer av drivmotorspänningar^[1]. Föraren styrde kontaktorerna via ett reglage, den s.k. kontrollern. Kontrollern hade 10 huvudlägen och ett s.k. halvläge för lågfartsmanövrering^[1]. Mellan varje huvudläge fanns ett övergångsläge som kopplade upp spänningen separat i ett eventuellt multipelkopplat Od-lok^[1]. På så sätt kunde föraren undvika alltför stora dragkraftssprång vid multipeldrift^[4]. Od-loket blev utrustad med elektrisk tågvärme år 1925^[1], vilket antyder att loket även drog persontåg som bisyssla. Det finns fotografier på Od-lok som drar persontåg.

En bisyssla Od-loken hade vintertid, var att skjuta en speciell snöslunga^[1]. Två snöslungor levererades 1924^[1][5], varav en (SJ nr A-3) finns bevarad i driftsdugligt skick vid Norrbottens Järnvägsmuseum^[5]. Snöslungan har axelföljden 2’2’ och saknar därför egen framdrivning. Däremot har snöslungan en egen strömavtagare och transformator för att driva den elmotor som får själva ploghjulet att rotera^[1]. Drivmotorn till ploghjulet är en ASEA SJ 1303, dvs en likadan motor som drev själva Od-loken^[1][5]. Normalt roterar ploghjulet med 125 varv/minut, och som mest 175 varv/minut^[5]. Snöslungan är utrustad med en kontroller så att lokföraren kunde fjärrmanövrera det påskjutande Od-loket via en multipelkabel^[1].

• Nordin T, Wretman L och Grundstedt O (1998). Svenska Ellok. Svenska Järnvägsklubben. sid. 86-90. ISBN 91-85098-84-1 
• Statens Järnvägar 1906-1931. Andra Bandet.. Kungliga Järnvägsstyrelsen. 1931. sid. 474-493 

• Digitalt Museum - diverse bilder