Vårfrukyrkan
Kyrka
Vårfrukyrkan från söder.
Land	Sverige
Län	Östergötlands län
Ort	Skänninge
Trossamfund	Svenska kyrkan
Stift	Linköpings stift
Församling	Skänninge församling
Koordinater	58°23′41.5″N 15°5′12.1″Ö / 58.394861°N 15.086694°Ö / 58.394861; 15.086694
Vårfrukyrkans västportal.
Webbplats: Folkungabygdens pastorat

Vårfrukyrkan är en kyrkobyggnad i Skänninge och tillhör Skänninge församling i Linköpings stift. Den ligger åtta kilometer norr om Mjölby.

Vårfrukyrkan i Skänninge är en treskeppig hallkyrka med ett något högre mittskepp. I öster ett rakslutet korparti av samma bredd som långhuset och i väster ett indraget torn. Kyrkan är murad av tegel i munkförband på kalkstenssockel, har spetsbågiga fönster och täcks av ett säteritak. Tornet kröns av en huv, som tillkom 1776 efter en eldsvåda. Strävpelare finns på samtliga sidor av kyrkan. Ingångar finns i väster och i söder i långhusets västra del. Den trappformade östgaveln pryds med blinderingar, bland annat i form av en ros och ett kors. Långväggarna avslutas upptill med en blinderingsfris. På västgaveln flankeras tornet av fönsterformade blinderingar.

Interiören har en mäktig resning. Mellan pelarna i de tre skeppen är arkadbågar slagna, vilka i likhet med valven är spetsbågiga. Murarna är sedan 1870-talet täckta av ett tjockt putslager. Altarbordet i öster täcks av ett vitt altarbrun och ovanför återfinns en triptyk liknande den i Linköpings domkyrka av Maarten van Heemskerck. Till höger i koret står en medeltida gotländsk dopfunt. Det finns även en nyare dopfunt från 1951. Predikstolen hänger vid en pelare till vänster i mittskeppet. Den nuvarande orgeln på västläktaren byggdes 1939 av den danska firman Marcussen & Søn.

Redan tidigare fanns den stora Allhelgonakyrkan i Skänninge, men när tyska hantverkare kom till staden i slutet av 1200-talet byggde de efter tyskt mönster en egen kyrka med stadskaraktär vid stadens torg, bara ett stenkast från den gamla. Den invigdes år 1306, helgad åt jungfru Maria och kallades därför Vårfrukyrkan. Svenskarna i Skänninge kallade den ”Garpekyrkan”. Garpe var under medeltiden nämligen en vanlig beteckning på tyskar.

Kyrkan fick ett vapenhus på södra sidan, och i norr sakristia, kapell samt ett vapenhus, senare förvandlat till förvaringsutrymme. I det inre har man hittat tidiga målningar, delvis direkt på teglet. Dessa kalkades över mot slutet av medeltiden och ersattes av andra målningar i svart, gult och rött.

Till följd av Vadstenas uppblomstring under 1400-talet började en tillbakagång för Skänninge. Ett par eldsvådor, en under 1440-talet och en år 1466, då också Vårfrukyrkan drabbades, bidrog till att påskynda nedgången. År 1543 drog Gustav Vasa in stadsprivilegierna och skrev till byggmästaren Joakim Bulgrin i Vadstena att han skulle bryta ned kyrkan i Skänninge, om han kunde ha något gagn därav vid slottsbygget. Antagligen syftade han på Allhelgonakyrkan, som tycks ha försvunnit vid denna tid. Under dessa kärva förhållanden fick skänningeborna svårt att vidmakthålla Vårfrukyrkan. När Johan III 1568 kommit till makten återfick Skänninge 1570 sina stadsprivilegier, varefter det började bli ljusare tider igen.

I kapellet på norrsidan lämnade man kvar en del målningar vid en vitlimning av väggarna år 1613. Sådana målningar fanns också i koret och under taket samt på sakristieväggen, innan kyrkan vitlimmades i juli 1740. År 1630 byggde Per Jönsson, organist, borgmästare och orgelbyggare i Skänninge ett 9-stämmigt orgelverk. Året efter skapade konstnären Johan Werner d.ä. en altarprydnad i form av en kopia av Maarten van Heemskercks altarskåpsmålning i Linköpings domkyrka. I samband därmed ändrades mittskeppets östfönster för att passa till den nya altarprydnaden. Omkring 1650 skaffades en predikstol. I slutet av 1600-talet täcktes tillbyggnaderna i norr av ett gemensamt pulpettak. Någon gång under början av 1700-talet revs vapenhuset utanför långhusets sydportal.

Den 4 mars 1718 uppstod en dramatisk brand i Skänninge. Elden började på en gård vid Nya Vadstenagatan och spred sig, i den kraftiga storm som rådde, snabbt till prästgården och därifrån till kyrkan. Den fick där fäste i tornet, där ett av de fyra hörntornen hade förstörts vid ett blixtnedslag år 1704 och inte hunnit repareras. Elden trängde lätt in i den stora tornspiran, som Elias Brenner ritat av år 1670 och som förmodligen tillkom omkring år 1600. Yttertaket brann också av. Inne i kyrkan förstördes 9 à 10 bänkrum innan man lyckades släcka. Det var med stor tvekan man vågade sig in i kyrkan, varför gudstjänsterna ägde rum på kyrkogården. Söndagen den 15 juni dristade man sig att fira gudstjänst i kyrkan, dock var långhusets mittskepp avspärrat. Följande dag föll de båda mittersta valven ned "med ett förfärligt dån och buller" och förstörde en stor del av bänkinredning och gravstenar, tre ljuskronor och andra inventarier. Dock klarade sig de västligaste och östligaste valven utan skador och därmed också den ljuskrona som hängde där, altartavlan och orgeln. För säkerhets skull rev man även de två återstående valven i mittskeppet och kyrkan stod där som en ruin.

Under ledning av byggmästare Lars Höfvelin, Eksjö, startade man hösten 1718 återuppbyggnaden. Man började med att lägga på ett yttertak. Arbetet gick långsamt; först vid mitten av 1720-talet påbörjades uppförandet av en ny tornspira. Innan man kommit särskilt långt blåste emellertid spiran ned vid en häftig storm i oktober 1726. Nu hade man inte några medel kvar till reparation och ansökte om skattelättnader och om rätt att insamla medel i hela landet. Det sistnämnda beviljades av Kunglig Majestät. Tio år efter branden kom reparationsarbetena åter igång. Två olika förslag införskaffades, ett från murmästare Christian Haller, Karlstad, avseende nya tegelvalv och ett från slottsbyggmästare Gabriel Månsson, Linköping, avseende trävalv. Domkapitlet och landshövdingen fastslog, säkerligen till församlingens stora lättnad, att man skulle bygga trävalv. Kontrakt skrevs med Gabriel Månsson 1 oktober 1737 och arbetet började omedelbart. Redan följande år var reparationen inklusive ny tornhuv klar.

Carl Fredric Broocman skriver i mitten av 1700-talet: "Kyrkan är af tegelsten upbyggd til ansenlig högd och storlek, håller i längden 66 1/8 aln och i bredden 34 alnar. Wid wästra gafweln står ett wackert och prydeligit Torn, hwilket, så wäl, som hela Kyrkotaket, är täckt och öfwerdragit med jernplåtar. Inuti är Kyrkohwalfwet til större delen med bräder panelat, som theraf kommit at stenhwalfwet, för några år sedan, genom tornets olyckeliga fall, nederslogs och förstördes. Hwalfwet upbäres af 4 par stenpelare, som stå på ömsa sidor om stora gången, hwilken, tillika med twänne andra gångar, inneslutes af 4 bänkrader.

Altartaflan är en Copia af Linköpings Domkyrkos Altartafla, aftagen år 1631 af Johan Werner, och liknar henne tämmeligen nära. Prädikstolen är af Snickare-arbete och nog gammal. Orgelwerket, som består af 9 stämmor, har, för thetta, Borgmästaren i Skenninge, Per Jonsson, sjelf gjort och till Kyrkon förärat år 1630. [...]

Ibland Kyrkans Silfwer finnes en Påwisk Kalk, med thenna inscription på handtaget: Jesus S. Maria. Omkring foten: Calix iste pertinet ad Sanctum Par holomeum in Asleben. A. D. 1514.

I Tornet äro, utom Urwerket, trenne sköna Klockor, af hwilka then största finnes första gången wara guten år 1468. Sedan 1718 års brand, tå en del af henne försmältes, är hon twänne gånger omguten."

Vid en ombyggnad 1776 fick tornet, genom byggmästare M. O. Beurling, sin nuvarande utformning. Senare revs alla tillbyggnader på kyrkans norrsida: sakristia, kapell och förrådsbyggnad.

Under 1860-talet planerade man för en omfattande omgestaltning. Arkitekt A C Pettersson mätte 1865 upp byggnaden och ett renoveringsförslag upprättades som skulle ha förvandlat kyrkan till nygotisk kyrka i enlighet med 1860-talets idealbild. Förslaget fastställdes av Kunglig Majestät. Lyckligtvis genomfördes detta projekt aldrig, förmodligen av ekonomiska skäl.

Åren 1874–1876 gjordes i stället en mindre omvälvande renovering. Mittskeppet fick nya tegelvalv i stället för det flacka tunnvalvet av trä och murytorna blev slätputsade. Altartavlan av Johan Werner d.y. byttes ut mot en kopia av Bertel Thorvaldsens Kristusbild och de fasta bänkkvarteren från 1700-talet slopades.

Under ledning av arkitekt Erik Fant restaurerades kyrkan år 1927. Avsikten var att försöka återställa interiören i det skick den hade under 1700-talet. Det innebar bland annat att Johan Werners målning återfick platsen som altartavla och att kyrkan åter fick fasta bänkar ritade av Erik Fant. Senare har även exteriören setts över och östgaveln grundligt konserverats.

Sedan år 1985 hänger det en relief föreställande Sankta Ingrid på kyrkans nedre södra pelare. I Sverige finns ingen medeltida bild bevarad av Sankta Ingrid, men i Florens Markuskyrka har en okänd mästare, troligen under 1600-talet, gjort freskomålningar av bemärkta män och kvinnor i dominikanorden. Under en av bilderna står det "B[eata] Ingride Svezzese [...]" Konstnären Berndt Dahlqvist i Skänninge har skurit ut en reliefkopia av Sankta Ingrid vid klostret i Skänninge.

• Altartavla, kopia av Maarten van Heemskercks målning i Linköpings domkyrka utförd av Johan Werner den äldre 1631.
• Korskrank, uppsatt mellan de båda östliga pelarna 1651. Rester förvaras på orgelläktaren.
• Predikstol från omkring 1650, dekorerad med bladornament och hermer i relief samt med målade bibelspråk. Inskrift på predikstolen:
  • AD VERBUM QVOD
  • PS. CXIX. LUCERNA JOH.V AMEN AMEN HABET VITAM
  • PEDIBUS MEIS VOBIS QVI ETERNAM ET IN.
• Dopfunt av gotländsk kalksten, musselcuppstyp, ornerad med klöverbågsarkad, från omkring 1300 med träfot från 1900-talet.
• Dopfunt från 1951, ritad av Erik Abrahamsson, Göteborg, utförd i röd borghamnskalksten.
• Nattvardskalk från 1709 av silver, prydd med ett krucifix på foten.
• Mässhake av blått siden, prydd med Würzburgs furstbiskops vapen, krigsbyte från trettioåriga kriget.
• Sockenbudskalk tillverkad 1514 i Eisleben, omgjord 1782.
• Patén från 1200-talet.
• Oblatask från 1659, tillverkad hos Valentin Lennartsson Wefwer, Linköping, skänkt av ryttmästare Johan Jesperson.
• Relief föreställande Sankta Ingrid snidad av konstnären Berndt Dahlqvist, Skänninge, efter en förlaga, troligen från 1600-talet, i dominikanernas kyrka San Marco i Florens. På konstverket har följande text skurits ut: ’’Pro Gloria S:ta Ingrid in Angelorum curia’’.
• Ljuskrona, skänkt av handelsman Måns Danielsson i början av 1700-talet. Den hänger numera i mittskeppet mitt för predikstolen.
• Målning i kyrkans mittparti föreställande borgmästaren och orgelbyggaren Per Jonsson (Jönsson) (†1658) med hustru och barn inför den korsfäste Kristus.
• Epitafium, uppsatt år 1624 av Per Jonsson (Jönsson) till sin och sin hustrus åminnelse. I hans bomärke återfinns bland annat en orgelpipa. Detta är det äldsta av kyrkans många epitafier, placerat längst i väster på norra väggen.
• Piporgel av Lars Wahlberg och Anders Wollander 1772, ombyggd och utvidgad av firma Marcussen & Søn 1939.
• Storklockan, gjuten 1468, omgjuten 1718, 1741 och 1900.
• Mellanklockan, gjuten 1615, omgjuten 1743.
• Lillklockan, skänkt av inspektor Erik Sohlberg vid Falu koppargruva.

Det är ovisst när kyrkan fick sin första orgel; troligen skedde det redan under medeltiden. Det första kända verket fanns på en läktare i väster och byggdes, eller rättare sagt, började byggas om 1630 av borgmästaren, organisten och orgelbyggaren Per Jönsson (borgmästare), Skänninge. Orgeln skulle ha en manual och innehålla sju, eller kanske nio, orgelstämmor.

Kronologi:

• 1649: I ett sockenstämmoprotokoll noteras att orgeln ännu ej är färdig, men att borgmästaren Per Jönsson lovat ha den klar "till Johannes tid" (midsommar), eller allra senast till Olovsdagen (i slutet på juli).
• 1654: Orgeln är ännu ej klar och borgmästarens son Daniel Persson lovar att snarast färdigställa verket i enlighet med upprättat kontrakt mellan fadern och församlingen. Orgeln måste ha varit synnerligen originell, pipverket bestod nämligen uteslutande av lera och papp. (Enligt en uppgift från 1700-talet var Per Jönsson även kakelugnsmakare). Orgeln bestod av 14½'' stämmor, med pedal och två handklaver samt ett koppel att förena klaveren, de flesta av lera. Av de fem pedalstämmorna var de två trumpeterna av lera och papp och själva orgeln skall ha haft en klar och klingande ton. ^[1][2]
• 1770: Orgelverket säljs till Fivelstads kyrka i Östergötland.
• 1769–72: Lars Wahlberg och Anders Wolander, Vimmerby, bygger en 21-stämmig, 1-manualig orgel med pedal utan pedalkoppel. Med hänsyn till det stora kyrkorummet byter Wahlberg ut manualens planerade grundstämma Principal 4' mot Principal 8' + Principal 16', diskant. Oliksvävig temperatur. Orgeln avsynas den 23–25 oktober 1772 av domkyrkoorganist Johan Miklin (domkyrkoorganist 1754–87) i Linköping, som ger instrumentet ett mycket gott betyg.

Disposition:

• 1798: Reparation av orgelbyggare Pehr Schiörlin, Linköping.
• 1876: Ombyggnad av Sven & Erik Nordström, Flisby. Sänkning av tonhöjden (från tidigare korton) och utökning av klaviaturomfången.
• 1938-1939 (Kontrakt tecknat 1939): Firma Marcussen & Søn, Aabenraa, Danmark, bygger en 3-manualig orgel med 34 stämmor, mekanisk traktur och pneumatisk registratur bakom wahlbergsfasaden. Fasaden smalnas av genom att de båda yttre vingarna tas bort. I läktarbarriären byggs ett ryggpositiv. Snickerierna på fasaden utförs av snickaren A. Liljegren och målningen av Natanael Falkner. Orgeln invigs den 14 augusti 1939. Orgeln har ett tonomfång på 56/30.

Disposition:

• 2006: Grundlig genomgång med renovering av förslitna delar och intonering av hela orgeln av Robert Gustavssons orgelbyggeri, Härnösand efter program utarbetat av R. Axel Unnerbäck. Fasaden har återfått den pärlgrå nyans, typisk för 1700-talet, man fått fram genom att skrapa bort alla senare färglager och som troligen är den ursprungliga färgen. Den 25 februari 2007 återinvigs orgeln med organisten Ulf Norberg, Göteborg, vid spelbordet.

Inspelningar av musik framförd på kyrkans orglar.

• Complete organ works of Buxtehude Volume 1 / Linder, Alf. LP. Westminster WN 18117. 1956.
• Complete organ works of Buxtehude Volume 2 / Linder, Alf. LP. Westminster WN 18149. 1956.
• Complete organ works of Buxtehude Volume 3 / Linder, Alf. LP. Westminster WN 18193. 1956.
• Complete organ works of Buxtehude Volume 4 / Linder, Alf. LP. Westminster WN 18221. 1956.
• Complete organ works of Buxtehude Volume 5 / Linder, Alf. LP. Westminster WN 18507. 1956.
• Complete organ works of Buxtehude Volume 6 / Linder, Alf. LP. Westminster WN 18689. 1956.
• Orgelwerke / Bach, Johann Sebastian, kompositör ; Weinrich, Carl, orgel. LP. Heliodor 429 002. 1960?

Person/Familj	År	Bild	Skrift	Övrig information
Per Jönsson	1624		Anno 1624 hafwer Per Jönsson, borgmester här i Staden samt hans käre hustru låtit bekåsta denna taffla, Gudi till ähra, Kiörkian till beprydningh, Sig och sin käre Hustru till åminnelse.
Olof Håkansson	1631		Thenna Tafla hafwer Olof Håkonsson bekostat, Gudh til ära, kyrkian til beprydning, sigh, sin käre hustru och barn til åminnelse. Anno 1631.
Magnus Jönsson Hane	1663		Den rättfärdigst och himmelske Guden till ähra, kyrkian till beprydnan, sigh och sin kiäre hustro till een åminnelse hafwer den välbetrodde man, Magnus Jönsson på denna tidh Kongl. Maijts och kronones befalningsman i Wadstena Lähn denna tafla bekåstat och förfärdigat låtit uthi octobri och nowembri månader. Anno 1663.
Johan Jespersson	1663		Så elskadhe Gudh werlden at han utgaf sin eenfödda son på thet at hwar ock en som troor på honom skal icke förgås uthan få ett ewigt lijff. Joh. 3. Till Guds ähra och thetta Herrens Tempel till sirat hafwer fordom Rytmästare under Östergötlands Cavalleriet, den Ehreborne och den Manhaftigh Johan Jespersson till Hunnewadh thetta Monumentet bekostadt och låtit upstella åhr 1663.
Thomas Alexandersson Tamsten	1671		Soli deo gloria 27 Psa. Herre wijsa migh tin wäg och leedh migh på then rätta stijgen för mina fiender skul. Guds nampn till ähra, kyrkian till beprydning, hafwer fordom rådmannen wöälachtat Tomas Alexandersson, för sigh sin kiäre hustro och barn till een christerlig åminnelse detta Epitaphium bejkosta låtit här i Skäninge anno 1671 uti aprilis.
Daniel Pedersson	1680		Gudh till Ähra och detta Herrans hus till beprydning hafwer fordom borgmästaren salig Daniel Pederssons barn denna tafla låtit bekosta, sijne kiäre föräldrar till ett christeligt åminnelse ock förfärdiga låtit. Anno 1680.
Jöns Larsson Nyman	1696		Guds H namn till Ähra. Hans helgade chor till prydnad samt sina kära föräldrar, Rådman hr Jöns Larsson Nyman samt modern Matrona Margareta Lindeman Håkansdotter, wars lekanmen här nedan saligen hwila. Till åminnelse hafwer Kungl. Majestäts och krigscollegy bokhållare Lars Nyman denna tafla bekostat och uppsätta låtit Anno 1696 den 10 juli. N. Schenander Inv.et. Schulpt.	Tillverkade av Niklas Schenander.
Måns Danielsson	1726		Gudh till ähra, kyrkan till prydnad och rådman här i staden, sahl Måns Danielsson till åminnelse hafwer sohnen, handelsman sahl. Daniel Månsson detta epitaphium genom des giorda testamente bekosta låtit, och uppsatts den 19 febr. Anno 1726.
Daniel Månsson	1732		Jag är wägen och sanningen och lifwet. Mat. 14:6 Gud till prijs och kiyrkians prydnad samt en sahlig minnes tydnad. Efter Daniel Månssons död har herr rådman Dahlström gifwit denna taffla kostad blifvit. Testamentet som hans böd. A:o 1732.
Nils Eriksson			War nu åter till frids min själ, ty Herren gör tig godt. Ps. 116 v 7. N. Schenander Sculptör et invt.	Epifafiet är bekostat och upsatt av Erikssons son, Erik Sohlberg, inspektor vid Falu koppargruva. Tillverkade av Niklas Schenander.
Jonas Wahlberg			Saknar text. Signerat N. Schenander.	Ofullbordat epifafium. Tillverkade av Niklas Schenander.

Norr om kyrkan står en runsten med inskrift: "Torun och bröderna. Tostes söner, reste (stenen) efter sin fader. Jag, Torkel, ristade denna sten efter Toste". När kyrkan byggdes användes stenen som tröskelsten i norra porten, tills den 1874 togs loss och ställdes upp utanför kyrkan.

• 
  Skänninge kyrkas dopfunt
• 
  Skänninge kyrkas altare
• 
  Skänninge kyrkas kyrksal
• 
  Skänninge kyrkas kyrkgolv

• Elias Brenner: Teckningar av kyrkor i Östergötland (1669-1673), återutgivna av Gunnar Rörby, Skänninge 1982
• Carl Fredric Broocman: Beskrifning Öfwer the i Öster-Götland Befintelige Städer, Slott, Sokne-Kyrkor .... Tryckt i Norrköping hos Johan Edman år 1760 / G. Ekströms förlag 1993
• Sveriges bebyggelse – Statistisk-topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd - Landsbygden del II, sid. 57-58, utgiven 1947
• Åke Nisbeth: Vårfrukyrkan i Skänninge - Byggnadshistoria, ur Skänninge stads historia (red. Anders Lindahl), Stadsfullmäktige i Skänninge 1970, Östgötatryck, Linköping 1970
• Vårfrukyrkan, kyrkobeskrivning, Skeninge boktryckeri, Skänninge 1989
• Nationalencyklopedin, multimedia 2000 plus
• Sten L. Carlsson (1973). Sveriges kyrkorglar. Lund: Håkan Ohlssons förlag. ISBN 91-7114-046-8 
• Dag Edholm (1985). Orgelbyggare i Sverige 1600–1900 och deras verk. Stockholm: Proprius förlag. ISBN 91-7118-499-6 
• Sten-Åke Carlsson & Tore Johansson: Inventarium över svenska orglar 1989:II, Linköpings stift, Förlag Svenska orglar, Tostared 1990, ISSN 1100-2700
• Vårfrukyrkans gravstenar och epitafier berättar, Skeninge boktryckerie ab 1994.

• Wikimedia Commons har media som rör Vårfrukyrkan, Skänninge.
  Bilder & media
• Bebyggelseregistrets anläggningspresentation
• Medeltidens bildvärld (Historiska museet).
• Vårfrukyrkan (Svenska kyrkan).
• Vårfrukyrkan (Mjölby kommun).
• Eriksgatan i Östergötland.
• Vårfrukyrkan (Bengans historiesidor).
• Marcussenorgeln: bild, kort historik, disposition & ljud.