Théodore Ritter | |
![]() | |
Född | Toussaint Prévost[1] 5 april 1840[2][3] Nantes[3], Frankrike |
---|---|
Död | 6 april 1886[2][3] (46 år) rue Taitbout[3][4], Frankrike |
Begravd | Père-Lachaise |
Medborgare i | Frankrike |
Sysselsättning | Kompositör, pianist[3] |
Maka | Alice Desgranges[5] |
Föräldrar | Eugène Prévost |
Utmärkelser | |
Riddare av Hederslegionen (1880)[6] Officer av Akademiska palmen[7] | |
Namnteckning | |
![]() | |
Redigera Wikidata |
Théodore Ritter, född den 5 april 1841 i Nantes, död den 6 april 1886 i Paris, var en fransk pianist.
Ritter hette egentligen Toussaint Prévost och var, åtminstone på pappret, son till Eugène Prévost. Han växte dock upp i Marseille hos musikamatören Toussaint Bennet, som därför misstänks vara hans biologiske far. Fosterfadern såg till att Ritter blev elev till Hector Berlioz. Senare åtnjöt han även Franz Liszts undervisning. På konsertresor i Tyskland, Sverige, Belgien och England vann han anseende som utmärkt pianist med stor färdighet och elegant anslag. Som tonsättare av pianosaker och större sångverk (Le paradis perdu, Méphistophélès med flera) gjorde han sig även känd, varemot hans operor inte fick någon framgång.
Källor
Noter
- ^ Léonoredatabasen, Frankrikes kulturministerium, Léonore Web-ID: 307928, läst: 19 augusti 2022.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] International Music Score Library Project, IMSLP-ID: Category:Ritter,_Théodore, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e] arkiv Storico Ricordi, Archivio Storico Ricordi person-ID: 12113, läst: 3 december 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Gil Blas, läs online, läst: 19 augusti 2022 .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, gallica.bnf.fr .[källa från Wikidata]
- ^ Léonoredatabasen, Frankrikes kulturministerium, Léonore Web-ID: 307928, läst: 19 augusti 2022.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, gallica.bnf.fr .[källa från Wikidata]
Tryckta källor
- Ritter, Théodore i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916)
Externa länkar
- Ritter, Th. i J. Leonard Höijer, Musik-Lexikon (1864)
- Ritter, Theodor i Arvid Ahnfelt, Europas konstnärer (1887)
|