Sven-Olof Brattgård, född 8 november 1921, död 9 oktober 2001,^[2] var en svensk läkare och professor i handikappforskning vid Göteborgs universitet. Hans professur, som tillkom 1970, var den första i ämnet i Sverige.

Brattgård, som blev rullstolsburen strax efter sin läkarexamen, disputerade 1953 på en avhandling om syncellernas utveckling hos nyfödda^[3] och blev efter detta prosektor (biträdande professor) i histologi.

Brattgård kom att engagera sig för handikappades rättigheter och integration i samhället. Han var initiativtagare till och en drivande kraft bakom uppbyggnaden av Bräcke Östergård, ett institut för rehabilitering av barn med rörelsehinder. Verksamheten startade 1958 och han var ordförande 1960–1988.^[4]

Brattgård blev expert i 1965 års handikapputredning som kom att ge ut ett antal utredningar som kartlade handikappades situation och kom med många nydanande förslag till förbättringar.^[5][6][7][8] Han utnämndes 1970 till Sveriges första professor i handikappvetenskap.^[9] I denna roll initierades utredningar som resulterade i ändrade byggnormer och förbättrad tillgänglighet på allmänna platser och kommunikationer.

Som styrelseledamot i och konsult till Kungaparets Bröllopsfond initierade han forskning om idrottsverksamhet för handikappade ungdomar.^[4]

Brattgårds engagemang för eftersatta patientgruppers vårdbehov kom att omfatta även de obotligt sjuka, där han var drivande bakom tillkomsten 1982 av helhetsvården på Bräcke Västergård, en av de första avdelningarna i Sverige som fokuserade på vård i livets slutskede enligt hospis-filosofin.

Sven-Olof Brattgård var bror till Helge Brattgård.

• 1974 – Kommendör av Nordstjärneorden.^[10]

• 1980 – H.M. Konungens medalj i 8:e storleken i serafimerband^[11]
• 1992 – Utmärkelsen Paul Harris Fellow från Göteborgs Rotaryklubb^[12]
• 1995 – Illis Quorum i åttonde storleken^[13]

• Sven-Olof Brattgård i Libris