Stilleben,^[a] även kallat nature morte,^[1] är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller arrangerade^[2] föremål, växter^[1] eller liknande. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet: bordsserviser, blommor, böcker, men ibland dödskallar (vanitasmotiv), dött villebråd och dylikt sedda på nära håll.

Stilleben har ofta en starkt dekorativ inriktning, och detta kombineras med ett fokus på illusionism.^[1] Ett stilleben har ofta ett symboliskt och alluderande innehåll.

Redan i orientalisk konst försökte man sig på stilleben, men försöken kom att uppnå avsevärd kvalitet först i grekiska och romerska mosaiker. Detta syns även i väggmålningar från första århundradet i exempelvis Herculaneum. Senare förekom framställningar av liknande karaktär i både handskrifter från senmedeltiden och 1400-talets berättande målningar från Nederländerna.^[1]

Under 1500-talet utvecklades stilleben till en egen motivgenre i konsten i västerlandet, i Nederländerna med "köttstycken" där grönsaker samt rått kött och fisk dukades upp. Här var Pieter Aetsen en av pionjärerna, och 1551 målade han sitt verk Slaktarbutik.^[1] Stillebenmåleri utövades av till exempel Caravaggio i ungbarockens måleri i Rom samt upplevde en blomstringstid i 1600-talets Flandern. Efter år 1600 byggdes motiven ofta endast upp utifrån livsmedel eller blommor, och Jan Davidsz de Heem tillhörde de främsta blomstermålarna.^[1]

Stillebenmåleriet relaterade under barocken mycket till olika dolda symboler för förgänglighet, där Willem Claesz Heda var en framstående målare fokuserad på vanitasmotiv. Under 1600-talet utvecklade spanjorer ett stillebenmåleri som hade mer av askes än överdåd, med enstaka rotfrukter eller föremål.^[1]

I 1700-talets stillebenkonst var Chardin den främsta företrädaren, där inte minst matvaror och köksredskap visades upp.^[1]

1800-talet innebar en fortsatt hög popularitet för stilleben inom måleriet, där bland annat Adolph von Menzel, Edouard Manet och John F. Peto använde formatet – var och en utifrån sin egen stil. Genrens popularitet fortsatte via upptäckten av det japanska träsnittet.^[1]

Därefter har Cézanne, Picasso, Braque och Gris bidragit till en mängd stillebenmotiv, på var och ens utvecklingen mot den abstrakta konsten. Kubismen nyttjade i hög grad stilleben i sina experiment med form- och perspektivupplösning. 1920-talets nya saklighet bidrog till den fortsatta relevansen och populariteten hos stilleben som motivkrets. Under 1900-talet var Giorgio Morando både viktig som förvaltare av traditionen och som en central förnyare.^[1]

• Matfotografi
• Bodegónes

• Wikimedia Commons har media som rör Stilleben.
  Bilder & media