Sotes borg är en ruin vid Landfjärdens östra strand i Västerhaninge socken och Haninge kommun på Södertörn. Enligt traditionen är det kvarlevor efter Vikingen Sotes fästning från 900-talet och en föregångare till Häringe slott. År 1502 brändes borgen som då kallades Sten Stures hus och ägdes av Sten Sture den äldre. Den påtändes av danske Kung Hans och hans knektar innan de lämnade landet.
Historik
Viking Sote, ibland kallad ”Rövare Sote”, lär vid Olof Skötkonungs tid ha uppehållit sig i dessa trakter och år 1012 blivit besegrat av den norska konungen Olof Haraldsson, sedermera Olof den helige. Några förkolnade vrak i Landfjärden anses utgöra resterna av Sotes besegrade långskepp. Sotaskär och Sotholms härad ska sedan fått namn efter denna händelse.[1]
I en isländsk skrift för året 1007 berättas: ”Olofr for i hernad (här). Orrosta (krig) Olof Konungs och Sota Vikings. Olofr Konungr var i Leginum (Mälaren) i Svithiod (Sverige).”[2] Om själva slaget vid Sotaskär berättas i Heimskringla på följande sätt:[3]
| ” | "Då det blev höst, seglade Olav österut längs Svearike och började att härja och bränna landet, ty han tyckte sig ha skäl att löna svearna for den uppenbara fiendskap som de hade visat, då de hade tagit hans fader av daga. Den hösten kämpade Olav sin första strid vid Sotaskär i den svenska skärgården. Han stred där med vikingar; Sote hette den som förde befälet över dem. Olav hade mycket mindre folk, men större skepp. Han lade sina skepp mellan några bränningar, så att det var svårt för vikingarna att anfalla; men de (Sote)skepp som lågo dem närmast grepo de med änterhakar, drogo dem till sig och avröjde dem. Vikingarna flydde och hade förlorat mycket folk." | „ |
Området idag
Vid Sotaskär på östra sidan om Landfjärden finns flera fornlämningar bestående av en husgrund och några vrak som sedan 1800-talet sattes i samband men Viking Sotes borg. Av själva borgen återstår idag enbart en överväxt husgrund, cirka 28 meter lång, 18 meter bred och upp till 1,5 meter hög.[4] Tre av skeppsvraken vid Sotaskär står omnämnda i litteraturen från slutet av 1800-talet. De tolkades då som brända vikingaskepp men har efter undersökningar visat sig vara vrakdelar från medeltiden.
Referenser
Externa länkar
- Westerhaninge i Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige i 7 band, Stockholm 1856-1870