| Sillimanit | |
 | |
| Kategori | Nesosilikat |
|---|---|
| Dana klassificering | 52.02.02a.01 |
| Strunz klassificering | 9.AF.05 |
| Kemisk formel | Al2SiO5 |
| Färg | Färglös eller vit till grå, även brun, gul, gulgrön, grågrön, blågrön, blå; färglös i tunn sektion |
| Förekomstsätt | Prismatiska kristaller, fibrösa, nålformade |
| Kristallstruktur | Ortorombisk |
| Spaltning | Perfekt på {010} |
| Brott | Splittrigt |
| Hållbarhet | Tuff |
| Hårdhet (Mohs) | 7 |
| Glans | Glasaktig till subadamantin, silkeslen |
| Refraktion | nα = 1,653 - 1,661 nβ = 1,654 - 1,670 nγ = 1,669 - 1,684 |
| Ljusbrytning | Biaxial (+) |
| Dubbelbrytning | δ = 0,020 – 0,022 |
| Pleokroism | Färglös till ljusbrun till gul |
| Transparens | Transparent till genomskinlig |
| Specifik vikt | 3,24 |
| Referenser | [1][2][3][4] |
Sillimanit eller fibrolit är ett hårt aluminiumsilikatmineral, Al2SiO5, som har samma sammansättning men andra bildningparametrar (tryck och temperatur) än kyanit och andalusit. Sillimanit är uppkallad efter den amerikanske kemisten Benjamin Silliman (1779–1864). Det beskrevs första gången 1824 vid ett fynd i Chester, Connecticut.[3]
Egenskaper
Sillimanit är en av tre aluminosilikatpolymorfer, de andra två är andalusit och kyanit. En vanlig variant av sillimanit är känd som fibrolit, så namnet eftersom mineralet ser ut som ett mängd fibrer som tvinnas ihop när de ses i tunna sektioner eller till och med för blotta ögat. I vissa pegmatiter kan det ha ädelstenskvalitet. Sillimanit har lägre densitet än kyanit.
Förekomst
Både de fibrösa och traditionella formerna av sillimanit är vanliga i omvandlade sedimentära bergarter. Det är ett indexmineral som indikerar hög temperatur men varierande tryck. Exempel på bergarter inkluderar gnejs och granulit. Det förekommer med andalusit, kyanit, kaliumfältspat, almandin, kordierit, biotit och kvarts i skiffer, gnejs, hornfels och även sällan i pegmatiter.[2] Dumortierit och mullit är liknande mineralarter som finns i porslin.[5]
Sillimanit har hittats i Brandywine Springs, New Castle County, Delaware. Det namngavs av statens lagstiftande församling 1977 som delstatsmineral i Delaware på förslag från Delaware Mineralogical Society.[6] Rika förekomster av sillimanit finns i Södermanland, nordöstra Hälsingland och i Pajala kommun.[7]
Användning
Naturlig sillimanit används vid tillverkning av eldfasta material med hög aluminiumoxidhalt eller 55–60-procentig aluminiumoxidtegel. Emellertid har det mestadels ersatts av andra aluminosilikatpolymorfer, andalusit och kyanit, för detta ändamål.[8] År 1998 var sillimanit bara 2 procent av all produktion av aluminiumsilikatmineraler i västvärlden.[9]
Bildgalleri
-
Silimanitkristall från Sri Lanka -
Fibrolitmikrografi -
Facettslipad sillimanit från Odisha(Orissa) Indien
Se även
- Lista över mineral
- Asbestcement, vilket även kallas fibrolit
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Sillimanite, 9 maj 2024..
Noter
- ^ ”WebMineral entry”. WebMineral entry. http://webmineral.com/data/Sillimanite.shtml. Läst 19 december 2009.
- ^ [a b] http://rruff.geo.arizona.edu/doclib/hom/sillimanite.pdf Handbook of Mineralogy
- ^ [a b] http://www.mindat.org/min-3662.html Mindat.org
- ^ MacKenzie, W. S.; Guilford, C. (1980). Atlas of rock-forming minerals in thin section. Essex: Longman Scientific & Technical. Sid. 10. ISBN 0-582-45591-X. https://archive.org/details/atlasrockforming00mack_408.
- ^ Klein, Cornelis and Cornelius S. Hurlbut, Jr., Manual of Mineralogy, 1985, Wiley 20th ed., p. 380 ISBN 0-471-80580-7
- ^ ”Delaware State Mineral – Delaware Geological Survey”. Delaware State Mineral – Delaware Geological Survey. Arkiverad från originalet den 2010-06-10. https://web.archive.org/web/20100610070156/http://www.dgs.udel.edu/Geology/Mineralogy/destatemineral.aspx. Läst 19 december 2009. Arkiverad 10 juni 2010 hämtat från the Wayback Machine. Delaware State Mineral, Sillimanite, Delaware Geological Survey
- ^ Bra Böckers lexikon, 1979.
- ^ Gilchrist, J.D. (1977). ”Alumino-Silicate Refractories”. Fuels, Furnaces and Refractories: sid. 258–272. doi:. ISBN 9780080204307.
- ^ Ihlen, Peter M. (2000). ”Utilisation of sillimanite minerals, their geology, and potential occurrences in Norway – an overview”. Geological Survey of Norway Bulletin 436: sid. 113. https://www.ngu.no/filearchive/102/Bulletin436_12.pdf. Läst 14 mars 2022.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Sillimanit.
