 |
 |
Scheimpflugs princip är en optisk regel som beskriver i vilken riktning ett objektivs skärpeplan[1] (objektplan) avbildas på bildplanet[2] (fokalplanet), när objektivet inte är parallellt med detsamma. Detta tillämpas regelmässigt i en storformatskamera, eller med s.k. tilt-and-shift-objektiv i systemkameror (särskilt då tilt-funktionen).
Principen är uppkallad efter den österrikiske kaptenen Theodor Scheimpflug, som använde den för perspektivkorrektion vid flygfotografering. Scheimpflug refererade till denna princip i sin brittiska patentansökan år 1904. Själv gjorde han inga anspråk på att ha upptäckt principen, som även är beskriven av Jules Carpentier år 1901 och kan härledas från Gérard Desargues sats, med flera.
Beskrivning
Vanligtvis är skärpe- och bildplanet parallella i en kamera. Om ett plant motiv är parallellt med bildplanet kan det sålunda avbildas i sin helhet skarpt i bilden. Om det å andra sidan inte är parallellt, då kan det endast avbildas skarpt, där motivet skär genom skärpeplanet, som visas i figur 1.
När en tänkt tangent dras från bildplanets förlängning genom motivplanet,[3] finns det en exakt given vinkling av objektivplanet som ger en skarp avbildning av motivplanet på fokalplanet. Observera här att objektivplanets[4] vinkling är sådan att den skär igenom skärningspunkten för skärpeplanet och bildplanet, se figur 2.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter
- ^ skärpeplan – ett tänkt plan framför objektivet med den del av motivet som för tillfället avbildas skarpt
- ^ bildplan – ett tänkt plan som är en fortsättning åt alla håll av den yta på sensorn/filmen där motivet (bilden) avbildas
- ^ motivplan – ett tänkt plan som omfattar den del av motivet, som man önskar avbilda skarpt
- ^ objektivplan – ett tänkt plan genom objektivets bländare och vinkelrätt mot optiska axeln (bildaxeln)
optisk axel – en tänkt linje från mitt på sensorn/filmrutan rakt igenom objektivet och ut mot oändligheten