Ryttmästare var en officersgrad i kavalleriet, motsvarande kapten i arméns andra truppslag, som i Sverige avskaffades 1960.^[1]

Graden (tyska: Rittmeister) har tidigare funnits i både Tyskland och Österrike.

Idag finns graden kvar i Nederländerna (nederländska: Ritmeester) och Norge (norska: Rittmester).

Ryttmästarens ursprungliga rang är inte direkt jämförbar med kaptenens rang av idag. Trupporganisationen före kung Gustav II Adolfs reform, som slutgiltigt genomfördes först cirka år 1626 var annorlunda. Kavalleriet hade före reformen varit indelat i fanor vars chef kallades ryttmästare (infanterienheten kallades fänika). En fana bestod i fredstid av cirka 150 ryttare medan antalet vid strid normalt uppgick till cirka 500, men kunde vara ännu fler. Löjtnanten hade näst högsta rangen, åtföljd av fänriken som var den som red med standaret. Löjtnanten och fänriken åtnjöt dock samma sold. Ryttmästarens rang kan i krigstid anses ha legat närmare löjtnantens än kaptenens, även om överstens rang även existerade i form av öfverste öfver allt krigzfolket. Överstens rang var dock mer jämförbar med senare tiders general.

I Ryssland utgjorde ryttmästargraden den nionde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.^[2]

• Ryttmästarbostället

• Dräkt och uniform. Författare E. Bellander. Norstedts förlag, Stockholm 1973.
• Hästen i det karolinska rytteriet. Författare Henry Waxberg. LT:s förlag i Stockholm 1973.
• Jämtlands ryttare och Hästjägare 1658 - 1892. Författare Överstelöjtnant N. Reichenberg.
• På fiällen ihiählfrusne och omkombe. Några aktstycken rörande de jämtska karolinernas förluster under C.G. Armfelts fälttåg i Norge av Lars O. Berg.Karolinska förbundets årsbok 1966.
• Kungl. Bohusläns Regemente och dess hembygd av Major H. E. Uddgren.
• Bönder, krigsfolk och borgläger. Författare Rainer Fagerlund, Åbo 2003.

• Wikimedia Commons har media som rör ryttmästare.