Mufflonfår
Hannar och honor av den förvildade populationen
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Partåiga hovdjur Artiodactyla
Underordning	Idisslare Ruminantia
Familj	Slidhornsdjur Bovidae
Underfamilj	Getdjur Caprinae
Släkte	Får Ovis
Art	Ovis aries
Underart	Mufflonfår (se text)
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Mufflonfår eller rödfår^[1] är flera vilda populationer av arten Ovis aries som förekommer i västra Asien och Europa. Dessa populationer är antingen ursprungligt vilda eller förvildade tamfår.

Det vetenskapliga namnet för hela arten är beroende av om tamfåret räknas som god art eller om det klassificeras som underart. Den första varianten används av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) och då får tamfåret namnet Ovis aries (Linnaeus, 1758) medan de ursprungligt vilda populationerna listas som Ovis orientalis (Gmelin, 1774).^[2] Peter Grubb listar tamfåret i Mammal Species of the World (2005) som underart och i detta fall blir namnet för hela arten Ovis aries, då Carl von Linnés beskrivning av tamfåret är äldre än alla beskrivningar av vilda underarter.^[3] Båda varianter godkänns 2003 av International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) som giltiga namn för arten.^[3]

Arten delas i två grupper som sammanfattar flera underarter.^[3] Medlemmar av orientalis-gruppen betecknas med det svenska trivialnamnet mufflonfår och medlemmar av vignei-gruppen med namnet urial eller stäppfår. Stäppfåret ansågs tidigare vara en god art.^[4]

Orientalis-gruppen består enligt IUCN endast av en underart som betecknas Ovis orientalis orientalis (Gmelin, 1774) eller Ovis orientalis gmelinii (Blyth, 1851). Denna underart lever i södra Armenien, södra Azerbajdzjan, nordvästra Iran, nordöstra Irak och östra Turkiet. En avskild population finns i sydcentrala Turkiet.^[2]

I gruppen blev ytterligare två till tre underarter beskrivna.^[3] De godkänns inte av IUCN eller de räknas till den andra gruppen.^[2] Dessa underarter är:

• Ovis orientalis musimon (Pallas, 1811) sammanfattar vilda populationer på Sardinien och Korsika som senare blev introducerade i flera andra europeiska regioner. Dessa populationer är enligt nyare forskning förvildade tamfår. Underarten godkänns därför inte av IUCN. Först troddes att populationerna var en rest av ett större bestånd som var spritt i Europa under förhistorisk tid. Lämningar av mufflon har inte hittats på det omgivande fastlandet och inte heller på de båda öarna innan yngre stenålder.
• Ovis orientalis ophion (Blyth, 1841) är en utrotningshotad population på Cypern. Underarten är inte heller godkänd av IUCN. Den ska likaså härstamma från förvildade tamfår.
• Ovis orientalis isphahanica (Nasonov, 1910) är endemisk för en liten region i centrala Iran. Den listas av IUCN till vignei-gruppen.

Mufflonfåret har rödbrun päls med ett mörkare streck och en ljusare sadelformad teckning över ryggen och ljus buk. Baggarna har böjda horn som kan bli upp till 85 centimeter långa.^[5] En del tackor kan också ha horn, som i så fall blir betydligt kortare, men de flesta saknar dem. Baggarna är större än tackorna, med en mankhöjd på omkring 90 centimeter, kroppslängd upp till 130 centimeter och vikt på omkring 50 kilogram.^[6][7] Vikten för tackorna är omkring 35 kilogram.

Habitatet utgörs av buskmark och skogar.^[7] Mufflonfåret lever i mindre flockar bestående av tackor och lamm. Vuxna baggar lever ensamma eller i egna grupper.^[7] Individerna är främst aktiva vid skymningen och gryningen men annars är de inte specialiserade på särskilda dygnstider. Under parningstiden mellan september och december konkurrerar baggarna om tackorna och mäter sin styrka genom att stångas och knuffas. Den starkaste baggen får para sig med flest tackor. Tackan föder sedan ett eller två lamm på våren, oftast i april och tidigast i februari. Lammet får di i cirka 6 månader. Efter 8 till 9 månader är det könsmoget. Födan består av gräs, kvistar och olika vilda örter. I det vilda är mufflonfårets fiender i ursprungsområdet främst leoparder och schakaler men i Sverige är det lodjur och varg. Livslängden är vanligen 15 till 20 år.^{[6] [7]}

I Sverige är mufflon infört och hålls sedan 1930-talet^[6] i hägn, men lever fritt i södra Värmland, Västergötland med en mindre population i Baljered utanför Stora Levene, Södermanland, södra Västmanland, Västerbotten, södra Östergötland och Småland, på ett par öar på västkusten, bl.a Otterön, i Stockholms skärgård^[8] samt i norra Bohuslän^[9]. Djur som infördes på öar sprider sig när de på vintern vandrar över isen.^[6][10][11]

Mufflonfåren omfattas i Sverige av paragraf 40 i jaktförordningen, vilket innebär att en fordonsförare som har kört på och skadat eller dödat ett mufflonfår är skyldig att märka ut platsen och kontakta polisen.

Arten har ingen säsongsbestämd jakttid, utan jakt får ske hela året.^[12]

• S. Ulfstrand (red.); T. Ebenhard (red.) (1997). Djur i Sveriges natur - Däggdjur. Bertmarks Förlag. ISBN 91-973632-5-1 
• Kai Curry-Lindahl (1988). Däggdjur, Groddjur & Kräldjur. Norstedts. ISBN 91-1-864142-3 
• MacDonald, David; Priscilla Barret (1993). Mammals of Britain & Europe 1. HarperCollins. ISBN 0-00-219779-0 

• Svenska jägareförbundet