McLaren - Mercedes

2024 års F1-bil för McLaren.
Tävlingsnamn	McLaren Formula 1 Team
Hemvist	Woking, Surrey, England, Storbritannien
Aktivt	1966–
VD	Zak Brown
Stallchef	Andrea Stella
Teknisk direktör	Neil Houldey[1] Peter Prodromou[1] Mark Temple[2]
Förare	Lando Norris[3] Oscar Piastri[4]
Reservförare	Ryo Hirakawa[5] Pato O'Ward[5]
Chassi	MCL60
Motor	Mercedes[6]
Däck	Pirelli
Bränsle	BP[7]
Lopp	949 (Anmälda till) 945 (starter)
Vunna lopp	184
Pole position	156
Snabbaste varv	162
Konstruktörstitlar	8 (1974, 1984, 1985, 1988, 1989, 1990, 1991, 1998)
Förartitlar	12 (Emerson Fittipaldi 1974 + James Hunt 1976 + Niki Lauda 1984 + Alain Prost 1985, 1986, 1989 + Ayrton Senna 1988, 1990, 1991 + Mika Häkkinen 1998, 1999 + Lewis Hamilton 2008)

McLaren Racing Ltd, tävlar som McLaren Formula 1 Team,^[8] är en brittisk formelbiltillverkare med ett framgångsrikt formel 1-stall som grundades av Bruce McLaren 1963. Stallet har tävlat i en rad olika motorsporter, men är mest kända inom formel 1. McLarens ägs av McLaren Group. Mercedes är sedan 2021 stallets motorleverantör.

1990 grundades McLaren Cars, numera McLaren Automotive, som tillverkar snabba bilar för gatubruk. Den mest kända modellen är McLaren F1; modellnamnet anknyter förstås till McLarens framgångar inom formel 1 men betyder inte att bilen är en formel 1-bil. Sedan formel 1-stallet inledde sitt samarbete med Mercedes, har McLaren också kommit att ingå som del av modellnamnet i sportbilen Mercedes-Benz SLR McLaren.

Säsongen 2007 diskvalificerades McLaren från konstruktörsmästerskapet på grund av att man på ett otillbörligt sätt innehaft tekniska data från konkurrentstallet Ferrari.

På 1960-talet körde nyzeeländaren Bruce McLaren (1937-1970) formel 1 i Cooper-stallet. Men när de vägrade acceptera hans designförslag för att förbättra bilen bestämde han sig för att bilda ett eget stall. 1963 anställde han ingenjörer som började konstruera en ny bil och McLaren Motor Racing Ltd var fött.

Början 1970-talet var katastrofalt för McLaren, eftersom stallchefen Bruce McLaren omkom under en testkörning med den nya bilen. Trots detta lyckades man ändå uppnå godkända resultat inom formel 1, formel 2, IndyCar och F5000.

1973 valde man att fokusera på formel 1 och IndyCar i USA. Detta visade sig vara ett klokt beslut. 1974 vann stallet konstruktörsmästerskapet och förarmästerskapet i formel 1 och 1976 vann man förarmästerskapet i samma racingklass. I IndyCar var framgången inte lika stor, vilket gjorde att McLaren lämnade den racingformen efter säsongen 1979.

Dagens McLaren-stall är ett resultat av sammanslagningen av McLaren Motor Racing Ltd och Ron Dennis' formel 2-stall, Project Four Racing 1981.

1980-talet är den mest framgångsrika perioden i stallets historia. Med en Porsche-byggd motor, nyskapande konstruktioner och en föraruppsättning bestående av bland andra Niki Lauda, Alain Prost, Keke Rosberg, och svensken Stefan "Lill-Lövis" Johansson vann de konstruktörsmästerskapet 1984 och 1985 samt tre förarmästerskap.

1988 bytte de till Honda-motorer efter att de övertalat Honda att lämna Williams och satsa på McLaren (Williams vann VM 1986 och 1987). Detta visade sig vara ytterligare ett bra beslut. McLaren-Honda, med Ayrton Senna och Alain Prost, vann 15 av 16 lopp. Denna framgång fortsatte 1980-talet ut.

Med Ayrton Senna i spetsen vann McLaren även konstruktörsmästerskapen år 1990 och 1991. 1992 började det gå sämre och i slutet av säsongen lämnade Honda formel 1, vilket resulterade i en övergång till Ford Cosworth-motorer. 1993 började Mika Häkkinen köra för McLaren. Ett år senare lämnade Ayrton Senna stallet för att gå till det mer framgångsrika Williams. 1994 bytte McLaren till Peugeot-motorer. Resultaten var inte det man hade förväntat sig och Peugeot ersattes 1995 av Mercedes. Men inte heller med Mercedes-motorer lyckades man.

I mitten av 1990-talet arbetade man intensivt med att få bilen att fungera med Mercedes-motorn.

Med hjälp av en bra bil och förarskicklighet lyckades Mika Häkkinen vinna förarmästerskapet 1998 och 1999 (Huvudkonkurrenten Williams motorleverantör Renault drog sig ur F1). 2000 års förarmästerskap var mycket jämnt mellan Häkkinen och Ferraris Michael Schumacher, men slutade till Schumachers fördel.

Ferrari fortsatte att vinna samtidigt som McLaren drabbades av problem med bland annat tillförlitligheten. 2002 tog finländaren Mika Häkkinen ett sabbatsår, men återvände aldrig, och lämnade plats för landsmannen Kimi Räikkönen. Räikkönen visade stor talang och slutade endast två poäng efter vinnande Schumacher 2003.

Säsongen 2004 kom man med en "förbättrad" bil, men den visade sig ha mycket dålig tillförlitlighet, vilket gjorde att man halkade ner i mästerskapet.

Säsongen 2005 ersattes David Coulthard med Juan Pablo Montoya. Det blev en klar förbättring jämfört med 2004 och Kimi Räikkönen lyckades ta flera segrar. McLaren var det snabbaste stallet, men hade fortsatta problem med tillförlitligheten och slutade på andra plats i konstruktörsmästerskapet.

Säsongen 2006 slutade stallet på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

Under säsongen 2007 anklagades stallet för spionage mot konkurrentstallet Ferrari. Den 13 september 2007 blev stallet av med alla poäng i konstruktörs-VM, varifrån man också stängdes av för resten av säsongen. Poängavdraget drabbade dock inte stallets båda förare Fernando Alonso och Lewis Hamilton, vilka kunde fortsätta kampen i förar-VM. Stallet fick även böta 100 miljoner US-dollar och säsongen 2008 måste stallet visa upp en bil konstruerad helt utan idéer stulna från Ferrari för att få delta.

Emerson Fittipaldi värvades till stallet inför säsongen från Team Lotus och parades ihop med veteranen Denny Hulme och mc-profilen Mike Hailwood. Denna föraruppställning var möjlig tack vare de nya stora sponsoravtalen med Philip Morris (Marlboro) och Texaco. Fittipaldi fick en miljon dollar per år för det nya kontraktet, vilket då var rekord. Hulme vann premiären i Argentina, medan Fittipaldi slog till i nästa tävling. Emerson hade en jämn säsong utan större svackor och genom segern i Kanada så låg han jämsides med Clay Regazzoni från Schweiz inför sista tävlingen. Fittipaldi kom fyra och säkrade stallets första VM-titel då Regazzoni bara blev elva. Hulme blev sjua i VM, medan Hailwood hade ett jobbigt år och slutade långt ner.

År 1975 hade Emerson Fittipaldi blivit tvåa i förar-VM med två segrar innan han chockade F1-världen genom att gå till Fittipaldi. McLaren värvade då den brittiska superstjärnan James Hunt ifrån Hesketh. Hunt tappade tidigt mark mot Scuderia Ferrari stjärnförare Niki Lauda. Lauda ledde VM med 35 poäng när de kom till Västtyskland och Nürburgring. Där kraschade Lauda svårt och missade två tävlingar efter att ha varit millisekunder från att brinna inne. Hunt satte då igång en segerrusch där han vann fyra av sex tävlingar och även om Lauda var tillbaka så var avståndet 3 poäng inför sista tävlingen i Japan. Där öste regnet ner och Hunt ville inte att tävlingen skulle köras. Dock tvingade han sig själv att köra, medan Lauda var ovillig att ta risker efter sin olycka avbröt sin tävling frivilligt. När Hunt låg tvåa som skulle räcka gott och väl, så fick han punktering och tvingades in i depån. Han kom ut som femma, men tog sig upp på den fjärdeplatsen som krävdes och gick dessutom upp som trea. Därmed hade han sensationellt nog, vunnit VM!

Efter Hunts titel hade McLaren det svårt. Teddy Mayer sålde 1981 stallet till Ron Dennis. Han lockade Niki Lauda till stallet tillsammans med John Watson. Dock sluatde Watson 1983 och McLaren ersatte honom med fransmannen Alain Prost ifrån Renault F1. 1984 var McLaren helt överlägsna och vann 12 av 16 lopp. Frågan var bara vem av Prost och Lauda som skulle vinna VM, innan sista tävlingen låg Lauda 3,5 poäng före Prost och för honom räckte det med en andraplats i Portugal. Det fixade han och då hjälpte det inte att Prost tangerade segerrekordet för en säsong genom att vinna sin sjunde seger. Marginalen mellan dessa var rekordliten, 72 mot 71,5 poäng.

1985 var ett förhållandevis enkelt år för Prost, han var den ende som höll hela säsongen, Ferrari kunde utmana under första halvan, medan Williams avslutade bäst, men Prost fanns alltid där och knep fem segrar (Brasilien, Monaco, England, Österrike och Italien), medan Lauda hade motivationsproblem och vann bara en seger (Holland), han valde sedan att avsluta sin karriär. Prosts mästerskap var aldrig i rejäl fara, trots att Michele Alboreto var nära under stora delar av säsongen, men i takt med Ferraris sönderfall (som fortsatte 1986) fick han nöja sig med andraplatsen, 20 poäng bakom Prost.

Det här året var det meningen att det skulle vara Williams tur. Men Prost plockade poäng i bakgrunden och smög med när Piquet och Mansell fightades. Många experter tror att Williams hade vunnit VM om någon varit uttalad försteförare, vilket Prost var, på grund av att Keke Rosberg inte höll måttet, i McLaren. När Mansell fick punktering vann Prost tävlingen i Australien och gick förbi med två poängs marginal. Prost hade dock problem med bilen de sista varven och några varv till och Piquet hade smitit förbi och blivit mästare.

Efter ett mellanår hade McLaren värvat Ayrton Senna från Lotus och samtidigt fått Hondamotorer, vilket gav dem en avsevärd fördel gentemot Williams som fick nöja sig med Juddmotorer, som nästan aldrig höll i mål. Till följd av det hade McLaren inga problem med att vinna 15 av 16 tävlingar. Senna vann åtta och Prost sju. Fransmannen tog dock fler poäng än Senna (105 mot 95), men då bara de elva bästa resultaten fick räknas, var det Senna som vann världsmästartiteln med 90 poäng mot 87. Den nivå som McLaren låg på den här säsongen har man inte uppnått sedan dess.

McLaren var aldrig hotade i mästerskapet den här säsongen heller, men nu vann de "bara" tio tävlingar. Senna vann sex tävlingar, medan Prost vann fyra, trots det vann Prost titeln genom sin fantastiska förmåga att komma tvåa när han inte vann. Inför Frankrikes GP meddelade Prost att han hade skrivit på för Ferrari inför 1990. Sedan i Japan säkrade Prost mästerskapet när han blev påkörd av Senna. Fransmannen tvingades bryta medan Senna fortsatte mot segern. Han blev dock diskvalificerad för sin påkörning och Prost var mästare.

Gerhard Berger kom till stallet istället för den flyktade Prost. Dock kunde han inte utmana Senna, som säsongen lång hade en hård kamp mot Prost om VM-titeln. Senna fick ett stort övertag tidigt, men sedan vann Prost tre raka segrar och gick förbi dock svarade Senna, med att vinna tre av de kommande fyra tävlingarna och skaffade sig ett övertag. I Spanien tvingades Senna bryta och det skapade en spännande upplösning i Japan och eventuellt Australien. I Japan tog Prost starten och Senna blev så arg att han helt sonika körde på Ferrari-föraren så att båda bröt och Senna vann VM, finalen i Australien blev betydelselös.

Den här titeln grundlade Senna tidigt när han vann de fyra första tävlingarna och ledde 30 poäng före Prost, vars problem fortsatte. I stället blev Nigel Mansell den värsta konkurrenten och vann tre raka tävlingar och reducerade avståndet till 8 poäng. Senna svarade med två nya segrar och sedan var titeln ingen match för Senna, vilket blev legendens sista. Berger vann i Japan och Senna i Australien, vilket säkrade konstruktörsmästerskapet.

Efter några svåra år för stallet, vilket kulminerade med en svit på 50 lopp utan seger var McLaren åter livsfarliga för sina konkurrenter. Mika Häkkinen vann sin första VM-titel under 1998. Han vann de två första tävlingarna och Spanien och Monaco vilket gjorde att han ledde med 17 poäng före stallkamraten David Coulthard. Sedan blev dock Michael Schumacher en allvarlig utmanare och var till och med lika i mästerskapet med två tävlingar kvar. Finländaren visade dock mästarklass och vann de två sista tävlingarna och titeln.

Häkkinen vann igen trots flera blindskär, bland annat krascher i de italienska tävlingarna och flera haverier. Farligaste konkurrenten Michael Schumacher försvann efter halva säsongen med ett benbrott, men trots att Schumachers stallkamrat Eddie Irvine ansågs sämre än tysken så ledde han inför sista tävlingen. Häkkinen behövde vinna och gjorde en fantastisk start och fick greppet direkt. Han hade sedan inga problem att säkra sin andra titel, två poäng före Irvine. Sedan var McLaren inne i en svacka tills man allvarligt hotade Ferrari om förartiteln säsongen 2007.

Efter att säsongen 2007 ha kommit tvåa i förarmästerskapet efter Ferraris Kimi Räikkönen, vann britten Lewis Hamilton världsmästerskapet 2008. Under säsongen låg tidvis Hamilton, Ferraris Felipe Massa och BMW Saubers Robert Kubica etta i VM-tabellen. Hamilton tog dramatiskt titeln i det sista loppet för säsongen under tävlingens sista varv i Brasilien. Ferrari vann dock konstruktörsmästerskapet.

Säsong	Tävlingsnamn	Bil	Motor	Däck	Poäng	VM-plac.	Nr.	Förare 1	Nr.	Förare 2	Nr.	Förare 3	Övriga förare i alfabetisk ordning
1966	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M2B	Ford 3.0 V8	F	2	9:a		Bruce McLaren
	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M2B	Serenissima 3.0 V8	F	1	10:a		Bruce McLaren
1967	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M4B McLaren M5A	BRM 2.0 V8 BRM 3.0 V12	G	3	10:a		Bruce McLaren
1968	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M5A	BRM 3.0 V12	G	3	10:a		Denny Hulme
	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M7A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	49	2:a		Denny Hulme		Bruce McLaren
1969	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M7A McLaren M7C McLaren M9A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	38	4:a		Denny Hulme		Bruce McLaren		Derek Bell
1970	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M14A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	35	5:a		Denny Hulme		Peter Gethin			Dan Gurney Bruce McLaren
	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M7D McLaren M14D	Alfa Romeo 3.0 V8	G	0	9:a		Andrea de Adamich		Nanni Galli[9]
1971	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M19A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	10	6:a		Denny Hulme		Peter Gethin		Jackie Oliver
1972	Yardley Team McLaren	McLaren M19A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	47	3:a		Denny Hulme		Peter Revson			Brian Redman Jody Scheckter
1973	Yardley Team McLaren	McLaren M19C McLaren M23	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	58	3:a		Jody Scheckter		Denny Hulme			Jacky Ickx Peter Revson
1974	Marlboro Team Texaco	McLaren M23	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	73	1:a		Emerson Fittipaldi		Denny Hulme
	Yardley Team McLaren												Mike Hailwood David Hobbs Jochen Mass
1975	Marlboro Team Texaco	McLaren M23	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	53	3:a		Emerson Fittipaldi		Jochen Mass
1976	Marlboro Team McLaren	McLaren M23	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	74	2:a		James Hunt		Jochen Mass
1977	Marlboro Team McLaren	McLaren M23 McLaren M26	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	60	3:a		James Hunt		Jochen Mass			Bruno Giacomelli Gilles Villeneuve
1978	Marlboro Team McLaren	McLaren M26	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	15	8:a		James Hunt		Patrick Tambay		Bruno Giacomelli
1979	Marlboro Team McLaren	McLaren M28 McLaren M29	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	15	7:a		John Watson		Patrick Tambay
1980	Marlboro Team McLaren	McLaren M29B McLaren M29C McLaren M30	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	11	9:a		John Watson		Alain Prost		Stephen South[9]
1981	Marlboro McLaren International	McLaren M29C McLaren M29F McLaren MP4/1	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	M	28	6:a		John Watson		Andrea de Cesaris
1982	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/1B	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	M	69	2:a		John Watson		Niki Lauda
1983	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/1C	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	M	34	5:a		John Watson		Niki Lauda
	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/1E	TAG 1.5 V6T	M	0	-		John Watson		Niki Lauda
1984	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/2	TAG 1.5 V6T	M	143,5	1:a		Alain Prost		Niki Lauda
1985	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/2B	TAG 1.5 V6T	G	90	1:a		Niki Lauda		Alain Prost		John Watson
1986	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/2C	TAG 1.5 V6T	G	96	2:a		Alain Prost		Keke Rosberg
1987	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/3	TAG 1.5 V6T	G	76	2:a		Alain Prost		Stefan Johansson
1988	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/4	Honda 1.5 V6T	G	199	1:a		Alain Prost		Ayrton Senna
1989	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/5	Honda 3.5 V10	G	141	1:a		Ayrton Senna		Alain Prost
1990	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/5B	Honda 3.5 V10	G	121	1:a		Ayrton Senna		Gerhard Berger
1991	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/6	Honda 3.5 V12	G	139	1:a		Ayrton Senna		Gerhard Berger
1992	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/6B McLaren MP4/7A	Honda 3.5 V12	G	99	2:a		Ayrton Senna		Gerhard Berger
1993	Marlboro McLaren	McLaren MP4/8	Ford HB 3.5 V8	G	84	2:a		Michael Andretti		Ayrton Senna		Mika Häkkinen
1994	Marlboro McLaren Peugeot	McLaren MP4/9	Peugeot 3.5 V10	G	42	4:a		Mika Häkkinen		Martin Brundle		Philippe Alliot
1995	Marlboro McLaren Mercedes	McLaren MP4/10 McLaren MP4/10B	Mercedes 3.0 V10	G	30	4:a		Mark Blundell		Mika Häkkinen			Jan Magnussen Nigel Mansell
1996	Marlboro McLaren Mercedes	McLaren MP4/11	Mercedes 3.0 V10	G	49	4:a		Mika Häkkinen		David Coulthard
1997	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/12	Mercedes 3.0 V10	G	63	4:a		Mika Häkkinen		David Coulthard
1998	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/13	Mercedes 3.0 V10	B	156	1:a		David Coulthard		Mika Häkkinen
1999	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/14	Mercedes 3.0 V10	B	124	2:a		Mika Häkkinen		David Coulthard
2000	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/15	Mercedes 3.0 V10	B	152	2:a		Mika Häkkinen		David Coulthard
2001	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/16	Mercedes 3.0 V10	B	102	2:a		Mika Häkkinen		David Coulthard
2002	West McLaren Mercedes	McLaren MP4-17	Mercedes 3.0 V10	M	65	3:a		David Coulthard		Kimi Räikkönen
2003	West McLaren Mercedes	McLaren MP4-17D	Mercedes FO110P V10	M	142	3:a		David Coulthard		Kimi Räikkönen
2004	West McLaren Mercedes	McLaren MP4-19 McLaren MP4-19B	Mercedes FO110Q V10	M	69	5:a		David Coulthard		Kimi Räikkönen
2005	Team McLaren Mercedes	McLaren MP4-20	Mercedes FO110R V10	M	182	2:a		Kimi Räikkönen		Juan Pablo Montoya			Pedro de la Rosa Alexander Wurz
2006	Team McLaren Mercedes	McLaren MP4-21	Mercedes FO108S V8	M	110	3:a		Kimi Räikkönen		Juan Pablo Montoya		Pedro de la Rosa
2007	Vodafone McLaren Mercedes	McLaren MP4-22	Mercedes FO108T V8	B	0 [10]	-		Fernando Alonso		Lewis Hamilton
2008	Vodafone McLaren Mercedes	McLaren MP4-23	Mercedes FO108V V8	B	151	2:a		Lewis Hamilton		Heikki Kovalainen
2009	Vodafone McLaren Mercedes	McLaren MP4-24	Mercedes FO108W V8	B	71	3:a		Lewis Hamilton		Heikki Kovalainen
2010	Vodafone McLaren Mercedes	McLaren MP4-25	Mercedes FO108X	B	454	2:a		Jenson Button		Lewis Hamilton
2011	Vodafone McLaren Mercedes	McLaren MP4-26	Mercedes FO108Y	P	497	2:a		Lewis Hamilton		Jenson Button
2012	Vodafone McLaren Mercedes	McLaren MP4-27	Mercedes FO108Z	P	378	3:a		Jenson Button		Lewis Hamilton
2013	Vodafone McLaren Mercedes	McLaren MP4-28	Mercedes FO 108F	P	122	5:a		Jenson Button		Sergio Pérez
2014	McLaren Mercedes	McLaren MP4-29	Mercedes PU106A Hybrid	P	171	5:a	22.	Jenson Button	20.	Kevin Magnussen
2015	McLaren Honda	McLaren MP4-30	Honda RA615H	P	19	9:a	14.	Fernando Alonso	22.	Jenson Button	20.	Kevin Magnussen
2016	McLaren Honda	McLaren MP4-31	Honda RA616H	P	76	6:a	14.	Fernando Alonso	20.	Jenson Button	2.	Stoffel Vandoorne
2017	McLaren Honda	McLaren MCL-32[11]	Honda RA617H	P	30	9:e	14.	Fernando Alonso	2.	Stoffel Vandoorne
2018	McLaren F1 Team	McLaren MCL-33	Renault R.E.18	P	62	6:a	14.	Fernando Alonso	2.	Stoffel Vandoorne
2019	McLaren F1 Team	McLaren MCL-34[12]	Renault E-Tech 19[13]	P	145	4:a	4.	Lando Norris	55.	Carlos Sainz, Jr.
2020	McLaren F1 Team	McLaren MCL-35[3]	Renault E-Tech 20[14]	P	202	3:a	4.	Lando Norris[3]	55.	Carlos Sainz, Jr.[3]
2021	McLaren Mercedes	McLaren MCL-35M	Mercedes[6]	P	275	4:a	3.	Daniel Ricciardo[15]	4.	Lando Norris[3]
2022	McLaren Mercedes	McLaren MCL-36	Mercedes[6]	P	159	5:a	4.	Lando Norris	3.	Daniel Ricciardo
2023	McLaren Mercedes	McLaren MCL-60	Mercedes[6]	P	302	4:a	4.	Lando Norris	81.	Oscar Piastri
2024	McLaren Mercedes	McLaren MCL-38	Mercedes[6]	P	593	1:a	4.	Lando Norris	81.	Oscar Piastri

Ett urval av de ledande positionerna inom stallet.

Senast uppdaterad: 3 augusti 2024.

Position		Namn
VD		Zak Brown[16]
Stallchef		Andrea Stella[17]
COO		Piers Thynne[18]
Tekniska direktörer		Neil Houldey (ingenjörsvetenskap)[1]
		Peter Prodromou (aerodynamik)[1]
		Mark Temple (prestanda)[2]
Chefsstrateg och sportdirektör		Randy Singh[19]
Lagledare		Paul James[20]
Teknisk chef för ingenjörsvetenskap och design		Rob Marshall[21]
Design- och utvecklingschef		Neil Oatley[22]
Raceingenjör (Norris)		William Joseph[23]
Raceingenjör (Piastri)		Tom Stallard[23]

McLaren är som alla formel 1-stall beroende av sponsorer för att överleva och sponsras av flera världsledande varumärken. Precis som alla andra stora stall har tobakssponsring spelat en viktig roll för McLaren. Redan 1974 blev Marlboro titelsponsor för stallet och skapade ett av de mest framgångsrika och igenkända sponsorsamarbeten i F1-historien. Avtalet med Marlboro varade ända till 1997 då Philip Morris valde att istället exklusivt sponsra Ferrari.

Efter förlusten av titelsponsorn lyckades Ron Dennis få till stånd ett avtal med tobaksbolaget West som från och med 1997 blev stallets huvudsponsor. När den nya EU-lagen som förbjuder tobaksreklam inom EU trädde i kraft den 31 juli 2005 valde McLaren och West att avsluta sitt samarbete. McLaren hade kunnat behålla West och visat deras logotyp vid de race som kördes utanför EU om inte en brittisk lag, Tobacco Advertising and Promotion Act, som trädde i kraft den 31 juli 2005 och som hindrade brittiska stall att ha tobaksreklam på bilarna om loppen med tobaksponsring visades på brittisk tv. 2007 blev Vodafone McLarens nya huvudsponsor. Partnerskapet är långsiktigt och stallets namn ändrades till Vodafone McLaren Mercedes. Till säsongen 2014 drog sig Vodafone ur och McLaren blev då helt utan titelsponsor. Namnet blev då McLaren Mercedes.

Några av McLarens sponsorer och partner är Diageo, ExxonMobil, Johnnie Walker, Lenovo, Mercedes-Benz, Olympus, Splunk, Steinmetz, Vodafone och Banco Santander.

McLaren har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

• Chicane F1 – McLaren

• Officiell webbplats
• formula1.com - teams

Wikimedia Commons har media relaterad till McLaren.