Galder (fornsvenska: galder, gallir, fornnordiska: galdr, fornhögtyska: galdar, galstar, fornengelska: ġealdor, galdor, medelengelska: galder) kallades under fornnordisk tid en trollsång eller trollformel som bland annat hörde till sejden, som oftast sjöngs av kvinnor.

Under medeltiden begrep galder snarare trollkonst och trolldom i allmänhet och häxor kunde kallas galderkona (även gallirkona, jämför fornisländska: galdrakona).^[1]

Ordet galder är avlett från verbet gala (”ljuda högt”, jämför: ”gallskrika”, engelska: yell, ”ropa, skrika”) vilket antyder att galdran möjligen sjöngs med hög och gäll stämma.

Besläktade ord är galen (också en avledning från gala), vilket avsåg den som fått sinnet förvrängt av en galder.^[2] Att utföra ett galder kallas vidare att galdra (eller galra) och den som galdrar för galdrare.

Galdralag kallades ett versmått som enligt vad namnet antyder ansågs lämpat för galdrar.

I Skirnesmål (900-tal) ur Poetiska Eddan tvingar Skirner Gerd att älska Frej genom en galder, och i slutet av Hávamál räknar Oden upp arton mäktiga galdrar som han känner till. I Grógaldr åkallar Svipdag sin mor Groa från de döda och ber henne sjunga några galdrar över honom som skydd inför en lång resa, och i Buslubœn (en del av Bósa saga) sjunger den gamla kvinnan Busla en galder (enligt författaren våldsamt okristlig och därför återgiven i förkortat skick) som får kung Ring av Östergötland att avstå från att avrätta hennes fosterson Bose och dennes kompanjon Herröd.

Under vikingatiden finns fynd av tecknade galder i runor, så kallade rungalder, utöver annan form av runmagi. Rungalder finns bland annat nedtecknade på runbleck och runstickor, såsom det på Högstenablecket (Vg 216).^[3]

Rungaldern på Högstenablecket lyder ungefär:

Under medeltiden kallades en tecknad trollformel eller besvärjelse för galdrabrev (fornsvenska: galdra breff).^[1] Galdrabrev som ansågs göra innehavaren osårbar kunde användas som amulett (exempelvis runt halsen) och kallades svärdsbrev (fornsvenska: swärdhbref, forndanska: sværdbrev, medellågtyska: swertbref).^[5]

Denna typ av tecknade galder blev sedermera förbjudna. Ett utdrag ur handskriften Själens tröst (fornsvenska: Sjælinna Thrøst), tillkommen cirka 1430, säger bland annat följande:

På Island finns nedtecknade trolltecken från 1500-talet kallade galdrastavar (isländska: galdrastafir, jämför bokstav) som då skulle fungerat som en skriven galder men i teckenform, ungefär som en skyddsymbol. Liknande tradition fanns även i Sverige och Norge under tidigmodern tid i form av trollkors med mera.

• Asatro
• Sejd

• Lindquist, Ivar, Galdrar. De gamla germanska trollsångernas stil undersökt i samband med en runinskrift från folkvandringstiden (Göteborg 1923)
• Lindquist, Ivar, Religiösa runtexter. I: Sigtuna-Galdern. Runinskriften på en amulett funnen i Sigtuna 1931. Ett tydningsförslag. (Lund 1932)