Louise de la Vallière
Född	6 augusti 1644[1][2][3] Tours
Död	7 juni 1710[2][3] (65 år) Paris
Medborgare i	Kungariket Frankrike
Sysselsättning	Femme de lettres, hovdam
Befattning
Hovfröken, Henrietta av England
Partner	Ludvig XIV av Frankrike
Barn	Charles de La Baume Le Blanc (f. 1663) Philippe de Bourbon (f. 1665)[4] Marie Anne de Bourbon (f. 1666) Ludvig av Vermandois (f. 1667)
Föräldrar	Laurent de la Baume le Blanc, Lord of la Vallière[4] Françoise Le Prévost[4]
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Louise Françoise de La Baume Le Blanc, född 6 augusti 1644 i Tours, död 7 juni 1710, var den franske kungen Ludvig XIV:s mätress mellan 1661 och 1667.^[5] Hon var hertiginna av La Vallière och Vaujours (1667).

Louise de la Vallière var dotter till officeren Laurent de La Baume Le Blanc, som kallade sig La Vallière efter en egendom vid Amboise, och Françoise Le Provost; vid faderns död 1651 gifte modern om sig 1655 med Jacques de Courtarvel, markis de Saint-Rémy, som tillhörde hovet hos Gaston av Orléans i Blois. Louise uppfostrades med döttrarna till prins Gaston av Orléans och blev genom en släktings kontakter utsedd till hovdam åt kungens svägerska Henrietta av England år 1661. Louise beskrivs som en stor skönhet; blond, blåögd och välväxt, men haltade något. Hon ska ha varit allvarlig och religiös som person.

Kungens nära relation och flirt med sin svägerska orsakade rykten om ett förhållande, och för att avvända misstankarna valde Henrietta ut tre av sina hovdamer att avvända uppmärksamheten från sig själv, bland dem Louise. Planen misslyckades då Ludvig och Louise inledde ett förhållande med varandra på riktigt; hon hade då varit vid hovet i endast två månader. Förälskelsen var ömsesidig och Louise var inte intresserad av några materiella fördelar av förhållandet; relationen hölls dessutom hemlig i början. Det var Louise de la Vallière som indirekt var orsak till Nicolas Fouquets fall, då kungen uppfattade dennes försök att muta henne som ett sexuellt närmande. År 1662 inträffade en konflikt mellan Louise och Ludvig då hon vägrade att avslöja Henriettas otrohet med greve de Guiche. Samma år lämnade hon hovet för klostret i Chaillot efter att ha åhört en predikan av biskopen som hon uppfattat som en förebråelse för sitt förhållande, men Ludvig reste då till klostret och övertalade henne att återvända.

1663 avslöjades deras relation på grund av hennes graviditet; hon hade fött barnet i hemlighet i en våning på Palais-Royal, och barnet hade sedan omhändertagits och placerats hos en fosterfamilj, men nyheten hade läckt ut och hon tvingades lämna en gudstjänst då hon utsattes för offentliga kommentarer. Hennes fiender vid hovet, bland dem Olympe Mancini, avslöjade sedan förhållandet för drottningen, Maria Teresia av Spanien, som efter detta behandlade henne med fientlighet. Efter detta var förhållandet inte längre en hemlighet, och då Ludvigs mor Anna av Österrike avled 1666 blev Louise officiell mätress och visade sig vid drottningens sida under mässan. Louise fick mellan sex och sju barn med kungen av vilka två uppnådde vuxen ålder. Hon vägrade att gifta sig med en annan man för att på detta sätt dölja förhållandet.

År 1667 undanträngdes Louise i realiteten av Madame de Montespan; Ludvig inledde sitt förhållande med Montespan då både Louise och drottningen var gravida, och då Louise skickades bort med förevändningen att hon var gravid återvände hon till hovet och kastade sig för Ludvigs fötter. Eftersom Montespan var gift var kungens förhållande med henne en mycket värre synd; enligt kyrkan ansågs ett förhållande mellan två personer som var gifta på var sitt håll som en dödssynd, medan ett förhållande mellan en gift och en ogift person endast räknades som en synd. Louise fick därför formellt kvarstå som mätress utåt; hon gavs titeln hertiginna, tvingades dela den våning Montespan fick av kungen och åtfölja kungen och Montespan på deras resor för att spela täckmantel för deras förhållande. Denna roll plågade henne svårt; Montespan tvingade henne att hjälpa henne med klädseln och hon gick ned i vikt och började bära tagelskjorta för att, som hon sade, gottgöra sina synder. 1671 flydde hon till ett kloster, men hämtades då tillbaka till hovet av kungen. Drottningen fortsatte dessutom att under denna tid att behandla henne illa, då hon var omedveten om att Valliére inte längre var mätress i realiteten.

Först 1674 beviljades hennes bön om att få dra sig tillbaka till karmelitklostret i Faubourg S:t Jacques. Då Madame de Maintenon frågade henne om hon verkligen hade tänkt igenom sitt beslut svarade hon att hon inte skulle bli sämre behandlad i klostret än vad hon hade blivit vid hovet. Innan hon lämnade hovet kastade hon sig för drottningens fötter och bönföll henne om förlåtelse, och drottningen räckte henne sedan själv nunneslöjan. Under namnet Louise de la Miséricorde tillbragte hon sina återstående dagar under stränga botövningar, besatt av tanken på synd. Drottningen besökte ofta klostret för att ägna sig åt religionsutövning, och då Madame de Montespans relation med kungen avslutades sökte hon upp Louise och bad henne om råd för hur man finner tröst i religionen. Hennes barn togs om hand av andra, och vid sin sons död 1683 kommenterade hon endast att man borde ha sörjt mera över hur han kom till än hur han dog.

Hon ansågs vara författare till Reflexions sur la miséricorde de Dieu, som publicerades 1767.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

• Wikimedia Commons har media som rör Louise de la Vallière.