Konfedererade Salis- och Kootenai-stammar av Flathead Nation är en federalt erkänd stam i den amerikanska delstaten Montana. Reservatet bebos av de konfedererade Salis- och Kootenai-stammarna i Flatheadreservatet, vars egentliga namn är Montana Salish: Séliš u Ql̓ispé, Kutenai: k̓upawiȼq̓nuk.

Flatheads eller Salisfolk bodde när de först blev kända av européerna strax öster om Continental Divide och etablerade sin huvudbosättning nära den östra sluttningen av Klippiga bergen. Ibland begav sig jaktsällskapen väster om Continental Divide men aldrig väster om Bitterroot Range. Den östligaste delen av deras förfäders jaktmarker var Gallatin Range, Crazy Mountain och Little Belt Ranges.

Flathead och Pend d'Oreille är båda överens om att Flathead en gång ockuperade ett stort territorium på slätterna öster om Klippiga bergen. Detta hemland omfattade de nuvarande områdena Broadwater, Jefferson, Deer Lodge, Silver Bow, Madison, Gallatin, Meagher och Park. Enligt James A. Teit började de använda hästar ungefär år 1600.^[1] De yttersta östra och södra delarna av området kan i viss utsträckning ha varit neutral mark. Området öster om Bridger Ranges utnyttjades inte mycket före introduktionen av hästen.

Flathead hade som grannar folken Pend d'Oreille, också en Salisstam, som höll till väster om Klippiga bergen och ehärskade territoriet runt Flathead Lake, samt Salis-Tunaxe som bodde i nordväst och norr. Det fanns ingen skarp gräns mellan stamområdena, och människorna i gränszonen gifte sig ofta med varandra. Längre norrut bodde Kootenai-Tunaxe. Öster om dem bodde salisanstammarnas gemensamma fiende, Svartfötterna och söder om dem innehade Semteuse ett relativt litet område. Shoshoner bodde runt Flatheads i sydväst, söder och öster. Under den här tiden var Assiniboiner, Kråkfolk, Gros Ventres, Arapaho, Cheyenner och Sioux okända, för de hade ingen kontakt med salishstammar, utan bodde långt österut. Det verkar som om Salisfoken inte kände till Comancher och Kiowa vid denna tid. De kan ha betraktats som band av Shoshoner.^[1] Stammen bestod enligt James A. Teit av minst fyra olika delar. De hade sina olika vinterkvarter nära nuvarande Helena, nära Butte, öster om Butte och i Big Hole Valley.^[2]

När stammen fick tillgång till hästar från Shoshoner^[3] förändrades deras liv. När de bara hade hundar hade salisfolken inte ägnat särskild uppmärksamhet åt bisonjakt,^[4] utan de hade jagat bison precis som rådjur och älg. Användandet av hästen gjorde det möjligt att lättare jaga bison. Kött och hudar kunde sedan lätt bäras av packhästar. Allt annat villebråd förlorade då i betydelse. Innan hästarna hade salisfolken bott i koniska hyddor täckta med två till fyra lager sydda mattor, beroende på årstid.^[5]  Tipis ersatte snart de gamla bostäderna. Istället för råhudspåsar i många olika former och storlekar, började kvinnorna göra "parflecher", råhudsbehållare, som målades i vackra mönster.^[6] Men konkurrensen om området ökade och befolkningen tvingades snart väster om vattendelaren. Salis-Tunaxe och Semteuse dödades nästan i krig med svartfötterna^[7]  och stammen reducerades sedan ytterligare av smittkoppsepidemier.^[8] Några av de överlevande tog sin tillflykt till andra salisfolk. Efter den nära utrotningen av Salish-Tunaxe, ökade Salisfolket sina jaktmarker norrut till Sun River. Mellan 1700 och 1750 drevs de tillbaka av icke beridna svartfotskrigare som hade beväpnat sig med eldvapen.^[9] Till sist pressades de ut ur området på slätterna med bison och väster om Nordamerikanska vattendelaren tillsammans med Kootenai-Tunaxe.^[10]

Flatheads bodde mellan Cascade Range och Klippiga bergen. Den första skriftliga uppteckningen av stammarna är antingen från deras möte med trappern Andrew Garcia, upptäcktsresanden David Thompson eller Lewis och Clarks expedition 4 september 1805. Lewis och Clark kom dit och frågade efter hästar men åt till slut upp hästarna på grund av svält. Flatheads förekommer också i den romersk-katolska kyrkans register i St. Louis i Missouri, till vilken de skickade fyra delegationer för att begära missionärer (eller "Black Robes") att tjäna stammen. Deras begäran beviljades slutligen, och ett antal missionärer, inklusive Pierre-Jean De Smet, skickades så småningom. Flatheads finns också i Sula i Montana.

Stammarna förhandlade fram Hellgate-fördraget med USA 1855. Allvarliga översättningsproblem ledde till stora svårgheter i förhandlingarna av fördraget. En jesuitisk observatör, Adrian Hoecken, sa att översättningarna var så dåliga att inte en tiondel av det som sades förstods av någon sida. Men liksom i mötet med Lewis och Clark under 1800-talets början, orsakades den dåliga kommunikationen av genomgripande tvärkulturella orsaker som var ännu djupare än problem med språk och översättning. Stamfolken kom till mötet med förutsättningen att de skulle formalisera en redan erkänd vänskap. De vita kom med målsättningen att göra officiella anspråk på ursprungsfolkens områden och resurser. Isaac Stevens, den nya guvernören och föreståndaren för indianska angelägenheter inom Washington-territoriet, var inriktad på att få till stånd en överlåtelse av Bitterroot Valley från Salisfolken. Många vita var väl medvetna om dalens stora potentiella värde för jordbruk och dess tempererade klimat under vintern. På grund av motståndet från hövdingen Victor (Många hästar), införde Stevens ett komplicerat, och utan tvivel dåligt översatt språk i fördraget, som definierade Bitterroot Valley söder om Lolo Creek som en villkorlig reservation för Salisfiolklet. Victor satte sitt X-märke på dokumentet, övertygad om att avtalet inte skulle kräva att hans folk skulle lämna sitt hemland. Ingen annan information kom från regeringen under de kommande femton åren, så salis antog att de verkligen skulle stanna i sin Bitterroot Valley för alltid.^[11]

Efter guldrushen 1864 i det nyinrättade Montana-territoriet intensifierades trycket på Salis från både illegala bosättare i området och regeringstjänstemän. 1870 dog Victor, och han efterträddes som hövding av sin son, Charlot (alias Charlo, Claw of the Little Grizzly). Liksom sin far höll Charlot fast vid en politik av motstånd med ickevåld. Han insisterade på sitt folks rätt att stanna kvar i Bitterrotdalen. Men territoriets medborgare och tjänstemän trodde att den nya hövdingen kunde pressas till att kapitulera. 1871 lobbade de framgångsrikt president Ulysses S. Grant och förklarade att en undersökning som fördraget krävde hade genomförts och att den resulterat i att Jocko-reservatet (Flathead) var bättre anpassat till Salis behov. Grants verkställande order gjorde att kongressen skickade en delegation, ledd av James Garfield, för att göra överenskommelser med stammen för deras flyttning. Charlot ignorerade deras krav och till och med deras hot om blodsutgjutelse. Han vägrade att underteckna något avtal om att lämna sitt område. Amerikanska tjänstemän förfalskade sedan helt enkelt Charlots "X" på den officiella kopian av avtalet. Det förfalskade avtalet skickades sedan till senaten för ratificering.^[12]

Med tiden blev den verkliga anledningen till fördraget i Hellgate tydlig för Salish- och Pend d'Oreille-folket. Enligt villkoren som anges i det skriftliga dokumentet avstod stammarna till USA mer än tjugo miljoner acres (81 000 km²) mark och de tilldelades ett reservat på omkring 1,3 miljoner acres (5300 km²), som bildade Flathead Indian Reservation. Förhållandena hade blivit outhärdliga för Salis i Bitter Root Valley i slutet av 1880-talet. Missoula och Bitter Root Valley Railroad byggdes rakt genom stammens landområden, utan tillstånd från de infödda och utan ersättning. Charlot undertecknade slutligen ett avtal om att lämna Bitterroot Valley i november 1889. Kongressen var inaktiv vilket försenade flytten i ytterligare två år. Enligt observatörer led stammen då av direkt svält. I oktober 1891 åtföljde en kontingent trupper från Fort Missoula Charlot och Salisfolket ut ur Bitterrootdalen de dryga 90 km till Flathead Reservation.

De tre huvudstammarna som flyttades till reservatet var Bitterroot Salis, Pend d'Oreille och Kootenai. Stammarna Bitterroot Salish och Pend d'Oreille talade dialekter av samma salishspråk. En tvist om jakt utanför reservatet mellan ett band av Pend d'Oreilles och delstaten Montanas avdelning för fiske- och viltfrågor resulterade i Swan Valley-massakern 1908. Fastän stammens reservat var uppsatt för uppsägning 1953 under kammarens resolution 108^[13] i USA:s federala politik att upphäva indianreservat, kunde de tre Flathead-stammarna i kongressutfrågningar 1954 motsätta sig regeringens planer på att avsluta deras rättigheter som stam.^[14] År 2021 fick de konfedererade Salish- och Kootenai-stammarna åter bison till sina marker.^[15]

Stammen har cirka 6 800 medlemmar varav cirka 4 000 stammedlemmar bodde i Flathead-reservatet 2013, och 2 800 stammedlemmar som levde utanför reservatet. Befolkningens dominerande religion är romersk katolicism. 1 100 indianer från andra stammar och mer än 10 000 icke-indianer bor också på reservatets mark. Som den första gruppen att organisera en stamregering enligt 1934 års lag om organisation av indianreservat, styrs de tre stammarna av ett stamråd. Stamrådet har tio medlemmar, och rådet väljer inom sig en ordförande, vice ordförande, sekreterare och kassör. Stamregeringen erbjuder ett antal tjänster till stammedlemmar och är den största arbetsgivaren i reservatet. Stammarna driver ett högskola, Salish Kootenai College, och ett museum för kulturarvet som kallas The People's Center i Pablo, som är säte för stamregeringen.

De tre stammarna är den största arbetsgivaren i reservatet. 2011 stod de för 65 % av alla jobb.^[16][17] Stammarna äger och driver tillsammans en vattenkraftsdamm, kallad Séliš Ksanka Ql'ispé Dam (tidigare känd som Kerr Dam). De är den första ursprungsnationen i USA som äger en vattenkraftsdamm. De driver också den lokala elleverantören Mission Valley Power, samt företaget S&K Electronics (grundat 1984),^[18] och det internationellt verksamma S&K Technologies (grundat 1999).^[19] Andra stamföretag är KwaTaqNuk Resort & Casino i Polson som county säte i Lake County och det mest folkrika samhället på reservatet och Grey Wolf Peak Casino i Evaro, Montana.

• Bigart, Robert, and Clarence Woodcock. In the Name of the Salish & Kootenai Nation: The 1855 Hell Gate Treaty and the Origin of the Flathead Indian Reservation. Pablo, Mont: Salish Kootenai College Press, 1996.
• Ellsworth HowardBrown: The history of the Flathead Indians in the nineteenth century Doktorsavhandling. 1975
• Confederated Salish and Kootenai Tribes. Ktunaxa Legends. Pablo, Mont: Salish Kootenai College Press, 1997.
• Confederated Salish and Kootenai Tribes. The Salish People and the Lewis and Clark Expedition. Lincoln: University of Nebraska Press, 2005.
• Confederated Salish and Kootenai Tribes of the Flathead Reservation. A Brief History of the Flathead Tribes. St. Ignatius, Mont: Flathead Culture Committee, Confederated Salish & Kootenai Tribes, 1979.
• Johnson, Olga Weydemeyer. Flathead and Kootenay; The Rivers, the Tribes, and the Region's Traders. Northwest historical series, 9. Glendale, Calif: A. H. Clark Co, 1969.
• Salish Kootenai College. Challenge to survive : history of the Salish tribes of the Flathead Indian Reservation (2008). Volume 1, From Time Immemorial, Traditional Life. Volume 2, Three Eagles and Grizzly Bear Looking Up Period, 1800-1840. Volume 3, Victor and Alexander Period, 1840-1870.
• Ronan, Peter (1890). Historical sketch of the Flathead Indian Nation from the year 1813-1890: embracing the history of the establishment of St. Mary's Indian Mission in the Bitter Root Valley, Mont.: with sketches of the missionary life of Father Ravalli and other early missionaries: wars of the Blackfeet and Flatheads and sketches of history, trapping and trading in the early days. Helena, MT: Journal Publishing Co.
• Smead, William Henry: Land of the Flatheads; a sketch of the Flathead Reservation, Montana, its past and present.1905 Missoula, MT: Press of the Daily Missoulian.

• Hellgate Treaty
• Officiell webbplats för Flatheadstammarna