Exkluderande design, eller ibland anti-hemlösa-design, är ett inslag i stadsbilden med syfte att hålla oönskade människor som hemlösa, gamla och unga eller andra personer, vilka anses uppvisa oönskade beteenden som tiggeri, informationsspridning och dylikt, borta utom synhåll för andra önskade människor, med hjälp av formgivning och arkitektur, snarare än med förbudsskyltar eller polis och militär.^{[1][2][3][4][5][6][7][8]} Detta genom att arkitekturen byggs så att man inte ska kunna uppehålla på just den platsen, till exempel genom piggar i marken, bänkar med lutning eller armstöd mitt på.^[9] Vissa forskare menar att exkluderande design är ett steg i en kriminalisering av fattigdom.^[10][11] Andra forskare varnar för att det kan finnas en risk att exkluderande design ignoreras eller framställs i positiv dager, vilket redan har skett, exempelvis i boken Capital spaces av Matthew Carmona och Filipa Wunderlich.^[12] En företagare menar att fenomenet är bra för att det förhindrar människor från att vara på en offentlig plats under en längre tid.^[13] Katrin Holmqvist-Sten, lektor i arkitekturhistoria vid Umeå universitet, talar om rensning av det offentliga rummet, "som man gör med skadedjur".^[14]

Filosofen Karl de Fine Licht argumenterar för att exkluderande design kan vara acceptabelt ibland i vissa sammanhang, eftersom rätten att vistas på offentlig plats inte nödvändigtvis gör att exkluderande design måste förbjudas.^[15] Fenomenet har också kallats "hjärtlöst", "barbariskt", "effektivt", "brutalt", "provocerande", "oacceptabelt" och "inhumant".^{[16][17][18][19][20][21][22][23]} Vissa, bland andra arkitekter, menar att det påverkar hela samhället negativt.^[24][25] En kritik är att fenomenet inte löser några problem utan bara flyttar runt vad som upplevs som problematiskt.^{[26][27][28][29]}

Reaktioner på fenomenet myntade termen inkluderande design.^[30][31]

Bland andra Neil Brenner, professor i urban teori, har kallat fenomenet nyliberalt.^[32][33] Brenner menar att exkluderande design implementeras i två faser. Först en destruktiv fas där offentliga platser privatiseras eller kontrolleras hårdare med exempelvis övervakningskameror.^[34][35][36] I den här fasen försvinner hyresrätter och allmännyttiga bostadsprojekt och grundläggande samhällsservice som exempelvis bibliotek. Under den andra konstruktiva fasen ersätts det med privatägda köpcentrum, torg och bostadsrätter. Även privata områden med inhägnader och/eller passerkontroll förekommer – så kallade grindsamhällen, där segregation sker med avsikt.^[37][38] Ibland uppstår i dessa "faser" hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar.^[39]

Selena Savic (et al) som skrivit en bok på ämnet menar att exkluderande design har förmågan att manipulera människors beteende omedvetet.^{[8][40][41][42]} Andra befarar de psykologiska effekter det kan ha för människorna som designen primärt rikar sig mot, respektive önskar peka ut det samhälleliga vilket ligger till grund för designens existens från första början.^[43] Det har gjorts kampanjer mot fenomenet, men hittills (augusti 2021) inga kända kampanjer för fenomenet.^{[44][45][46][47][48]}

Det finns idag väldigt många typer av exkluderande design.^{[49][50][51][52][53][54][55][56][57]}

Den här typen av bänkar är konstruerade för att de ska vara svåra att använda för att ligga på.^[58][59] Den så kallade Camdenbänken är troligen den mest avancerade modellen, som enligt vissa går så långt att ingen vill använda den.^{[60][61][62][63]} Men det finns även inte fullt lika tekniskt avancerade varianter, hos dessa är nivåskillnader frånvarande men de tenderar att antingen vara för korta för att ligga på, eller ha järnrör placerade två tredjedelar in på längden, alternativt flera armstöd placerade längs hela bänken. Som med andra typer av exkluderande design finns väldigt många varianter även här.^{[64][65][66][67][68][69]} Det är vanligt på flygplatser.^[70] Det finns även "luffarsäkra" bänkar som använder sig av så kallad tillfällig design för att uppnå sin "luffarsäkerhet".^[71]

När Citytunneln i Malmö invigdes 2010 anmäldes designen av bänkarna på de nya tågperrongerna till Diskrimineringsombudsmannen, detta på grund av att bänkarna lutade så pass mycket att de knappt eller inte alls gick att sitta på.^[24][72] Det statligt ägda fastighetsbolaget Jernhusen har också använt sig av så kallade "luffarsäkra" bänkar på järnvägsstationen i Luleå, med sju järn med 47 centimeters mellanrum per bänk.^[19][73] Jernhusens presschef vidhöll att de "satt in armstöden främst för att äldre och funktionshindrade ska få lättare att sitta och resa sig upp" men medgav i en SVT-intervju att de upplevda ordningsproblemen på i stationshuset påverkat hur utformningen av bänkarna skett.^[74] Miljöpartiets dåvarande gruppledare i Luleå kommun Jan Nyberg kommenterade angående detta att det statliga bolaget Jernhusen var "människofientligt" och att han inte alls tror att det handlar om att hjälpa äldre och funktionshindrade.^[19] Ett annat exempel gällande ett företag som tagit sig för en installation av "luffarsäkra" bänkar är Berliner Verkehrsbetriebe, Berlins lokala trafikbolag.^[75][76]

Anti-hemlösa-taggar eller AHT kan förekomma som piggar, taggar eller andra typer av spetsiga konstruktioner. Dessa placeras vanligen på avsatser utanför byggnader, under tak eller andra ställen där människor söker vila eller skydd och även kring affärer.^{[36][77][78][79]} Fastighetsförvaltaren Jernhusen använder sig av en variant av AHT genom att placera rör istället för piggar på flera ställen vid Stockholms centralstation.^[2][80] Under 2014 cirkulerade bilder på internet från en plats i London där hemlösa brukade sova. Marken hade försetts med vassa uppåtriktade piggar för att bli av med de personer som brukade sova där.^[81] Men efter omfattande protester togs just dessa anti-hemlösa-taggar bort.^[81] Det finns också AHT som fungerar som "anti-häng-piggar", vilka ämnar att se till att personer inte exempelvis sitter mot en husvägg, eller står på en viss plats.^[82] Hur många olika typer av AHT som existerar är svårt att på ett adekvat vis skaffa sig en uppfattning om, men det är säkert att det finns väldigt, väldigt många typer av fenomenet. För att nämna några, delade tegelstenar vilka bildar sprikar, olika former av böjda metallrör, plattor fastsvetsade uppåt så att de bildar piggar och så vidare.^{[5][83][84][85][86][87][88][89][90]} Storbritanniens förre premiärminister, Boris Johnson, har kallat AHT "dumma".^[91]

Ett exempel på tillfällig design är när Bank of England nattetid placerade en blå lutande konstruktion i stål över trappan till sitt Liverpoolbaserade huvudkontor i december 2016, för att de hemlösa som brukade sova och vila på trappan inte skulle uppehålla sig där. Konstruktionen smetades också in i olja för att säkerställa att det skulle vara omöjligt att uppehålla sig på den.^[93][94][95] Det finns dock fler exempel.^[71][96][97]

Staket eller galler är en vanlig form av exkluderande design som ofta används för att förhindra åtkomsten till platser där det finns skydd för väder och vind. Exempelvis under trappor, broar eller i närheten av fläktsystem som blåser ut varm luft.^{[98][99][100][101]}

Våren 2015 satte Stockholms stad upp ett staket för 200 000 kronor^[2][14] för att hindra hemlösa personer från att söka skydd under en trappa på Kungsholmen. Bo Höglund, parkingengör vid Stockholms stad kommenterade att "man vill kunna se och känna sig trygg i området".^[98]

Den här typen av exkluderande design kan exempelvis bestå i att man ställer fram en enorm blomkruka där hemlösa tidigare använt trottoaren för att sova på. Andra exempel som har förekommit är en sten målad i regnbågsfärger, att ställa ut blockerande buskage på en trottoar, "roligt" formade sittplatser och så vidare.^{[102][103][104][105][106][107][108][109]}

Högtalare i Finspång har spelat musik i syfte att få missbrukare att lämna vissa platser, och i Storbritannien respektive Tyskland har så kallade "anti-loitering devices", ungefär "anti-hänganordningar", installerats för att se till att ungdomar inte vistas (hänger) på platserna där de installeras.^{[110][111][112]} Apparaterna fungerar genom att sända ut ett entonigt ljud på en så hög frekvens (ljus ton) att de flesta människor efter ungdomsåren tappat förmågan att höra det. Sådana apparater har använts både i Malmö och Stockholm.

I en undersökning riktad till barn och unga från den skotska organisationen Young Scot uppgav 41 % av 725 tillfrågade att de upplevde hälsobesvär eller obehag på grund av att de stött på en "anti-hänganordning". Deras undersökning kom även fram till att de vanligaste symtomen barn och ungdomar upplevde på grund av att utsättas för metoden var huvudvärk och eller migrän, öronproblem, inklusive tinnitus, yrsel och illamående men även ångest och eller panik.^[113]

Hösten 2016 uppmärksammades det att apparaterna placerats i garage i Tensta centrum. Det uttalade syftet var att få bort narkotikahandel. Centrumchefen och fastighetsägaren Mats Carinder kommenterade att "det finns forskning på vad som irriterar rätt målgrupp och repetition av klassisk musik kan bli jobbigt för äldre tonåringar."^[114][115] Dock hördes ljudet bortom garaget i fråga, och störde till följd av detta de människor som bodde i närheten vilket ledde till kritik från såväl politiker som de boende.^[116][117] Ytterligare kritik har gått ut på att apparaterna skulle utgöra brott mot "mänskliga rättigheter" men även kommenterat angående att fenomenet skulle skapa ett "farligt gap" mellan unga människor som utsätts för metoden och gamla människor som slipper undan.^[118][119] I Tyskland har klassisk musik använts för att försöka se till att människor som tar olika substanser håller sig borta.^[120]

Att belägga platser med krav på konsumtion förekommer också.^{[27][121][122][123]} Det kan röra sig krav på att köpa biljetter för att vistas på platser som stationer och vänthallar.

Hösten 2014 väckte den statliga fastighetsförvaltaren Jernhusen medial uppmärksamhet och erhöll mycket kritik genom att avkräva tågbiljett av dem som vistades i Linköpings centralstations stationshus.^[124] Leif Svensson, säkerhetschef hos Jernhusen, kommenterade att "tågstationen är ingen bra plats att vistas på om man är hemlös.".^[125] Pressansvarig hos Jernhusen kommenterade fenomenet så här: "Ibland ligger de på bänkarna, eller duschar på toaletterna och det är sånt som vi inte kan acceptera."^[126] Det förekom protester mot det hela, varefter Jernhusen backade.^[124][127]

2009 Lät konstnären Fabian Brunsing illustrera fenomenet konsumtionskrav med sitt konstverk Pay & Sit^[128] Konstverket är en luffarsäker bänk försedd med piggar och myntinkast med vilket den som önskar sitta på bänken kan betala 0,5 euro för att dra undan piggarna en stund. Något Brunsing troligen inte hade räknat med är att parkbänken senare blev verklighet och nu finns att sitta på, mot betalning alltså.^[129][130]

Ibland handlar exkluderande design inte bara om att lägga till saker och ting, utan snarare att ta bort. Fredrik Edin, som skrivit en bok angående exkluderande design, menar att borttagande är den vanligaste typen av exkluderande design, att til exempel bänkar eller tak som används av offentligheten tas bort, just för att de används av offentligheten.^{[131][132][133][134][135][136]}

Ett exempel är när företrädare för New Yorks tunnelbana år 2021 meddelade via sociala medier: att de "tagit bort bänkarna på stationerna för att förhindra att hemlösa sover på dem".^{[137][138][139][140]} Bilderna här bredvid illustrerar ett förlopp där borttagande skett, från år 1970 till år 2021. I kombination med att bänkarna ersätts med stolar. Exempelvis har många offentliga toaletter börjat tas bort i Storbritannien på platser som anses stökiga.^[129] Bänkar vid vissa platser på det av Jernhusen förvaltade Stockholms centralstation har 2015 tagits bort till förmån för stolar.^[141] Jernhusen tog även bort bänkarna på Luleå järnvägsstation. Deras presschef hävdade i samband med detta att "skälet till att man tagit bort bänkarna är att man haft problem med att Luleås a-lagare använt stationen som värmestuga".^[142]

Sprinklers förekommer ofta när anti-hemlösa-taggar anses vara för permanent, den här lösningen går ut på att spruta vatten på de som uppehåller sig på en viss plats vid en viss tid.^{[98][143][144]}

Ett exempel är när bokhandeln Strand i New York önskade göra sig av med de hemlösa som sov utanför butiken på nätterna, men det finns många fler exempel på samma fenomen.^{[17][145][146][147][148]} Användningen av sprinklers har av vissa kallats omänskligt.^[149] Dessa sprinklers tycks inte lika vanligt dokumenterade på bild, troligt på grund av att de är svårare för allmänheten att upptäcka, men förekommer.^[150][151]

Budskapshinder syftar till att förhindra exempelvis affischering. Därmed regleras möjligheten att göra information tillgänglig för människor i stadsmiljö. Exempelvis metallskenor som fästs vid elskåp eller väggar för att förhindra allmänheten från att affischera.^[152]

Dessa förekommer exempelvis på fasaden i lokalen inrymd av Handelsbanken på Sankt Eriksplan i Stockholm.^{[153][154][155]}

Exkluderande design har en gammal historia, med till exempel stadsplanering i USA som designar för segregation.^[156] Enligt experter blir design som exkluderar allt vanligare, inte minst i storstäder som Stockholm.^{[157][158][159][160]} I London på 1800-talet förekom gatstenar vilka gjorde att urinen studsade upp mot den som urinerade offentligt.^[161]

Den amerikanske politikern Robert Moses designade en sträcka på Long Island med låga stenbroar så att bussar inte kunde passera under dem. Detta försvårade för personer som förlitade sig på kollektivtrafik, huvudsakligen afroamerikaner, att besöka stranden som rikare bilägande New York-bor kunde besöka.^[40]

• 
  Böjda metallrör i fönsternischer på Stockholms centralstation.
• 
  Anti-hemlösa taggar i Marseille.
• 
  Anti-hemlösa taggar i New York.
• 
  Så kallad Camdenbänk på Great Queen Street i London.
• 
  Cykelställ vid hotellentré i Stockholm.
• 
  En lutande bänk New York.
• 
  Lutande "ståbänkar" i Fécamp, Frankrike.
• 
  En person sitter på en "luffarsäker" bänk i Wien.
• 
  Stolar i stället för tidigare bänkar på Stockholms centralstation.
• 
  Sitzkiesel ("sittsten") i Berlin.
• 
  Inhägnad utanför bostadsfönster i Stockholm.
• 
  Bänk som ej går att ligga bekvämt på.

• 2001 publicerade Nils Norman boken The Contemporary Picturesque som innehåller fotografier han har tagit på exkluderande design sedan 1990-talet.^[162]
• 2003 filmade två Parisbor, Stéphane Argillet och Gilles Paté, filmen Le repos du fakir (eller The Fakir's Rest) som visar dessa när de försöker vila på olika objekt som kännetecknar exkluderande design i Paris.^[163][164]
• 2005 dokumenterade den amerikanska konstnären och forskaren Sarah Ross exkluderande design i Los Angeles i sin serie Tempting Resistance. Hennes uppföljare från 2006, Archisuits, skapade kläder som var designade för att fungera med exkluderande design – för att möjliggöra sömn.^[165][166]
• 2013-2014 pågick en installation i Norrköping kallad Modified Social Benches av Jeppe Hein.^[167][168]
• 2015 uppmärksammade konstnären och arkitekten Johanna Nenander fenomenet genom sitt projekt "Urbana proteser" där hon placerade sittplatser som medvetet var placerade så att de var svåra att slå sig ner på. Under ett par dagar blev ett par osittbara plåtfundament på plattan en uppskattad "bänk" för allmänheten.^[169]
• 2018 skapade den brittiske konstnären och utställningskuratorn Stuart Semple en plattform på sociala medier för att uppmuntra allmänheten att placera identifierande klistermärken där de upptäckte exkluderande design på allmän plats.^{[170][171][172][173][174]}

• Exklusion (Sociologi)
• Segregation
• Hemlöshet
• Social kontroll
• Apartheid

• Cara Chellew: „Defending Suburbia: Exploring the Use of Defensive Urban Design Outside of the City Centre“. In: Canadian Journal of Urban Research, Summer 2019, Volume 28, Issue 1, S. 19–33

• Att designa bort det oönskade: Exkluderande design i Göteborg och Västsverige av Bergenfelz, Charlotte & Silverglimth, Fredrik.
• PAY & SIT: the private bench.
• The Fakir's Rest (video)
• Karta över exkluderande design i centrala Toronto.
• Att designa bort det oönskade – Exkluderande design i Göteborg och Västsverige – Bergenfelz & Silverglimth
• "Recension: Exkluderande design bygger om våra städer" Expressen 29 november 2017