Broskbarock är en ornamental stilfas, som strax före 1600-talets mitt framträdde i en övergång mellan manierism och högbarock.

Utgångspunkten är den antika av renässansen upptagna maskaronen, vars drag, knotiga, med tomma ögonhålor och gapande mun, nu blir upplösta i hoptryckta, inskurna former eller böjda flikar, fyllda av broskartade uppsvällningar; det hela får ett tycke av öronbrosk eller godtyckliga kringelkrokar.

Särskilt i Nordtyskland, Skandinavien och Baltikum var stilen utbredd mellan omkring 1630 och 1680 i kyrkor och herrskapshus. Altare, epitafier, predikstolar och möbler gjordes i broskbarock. Bland framträdande skulptörer märks Hans Gudewerth den yngre i Schlesvig och Andrew Lawrenceson Smith i Norge.

I Sverige finns broskbarock bland annat i taket i Röda salongen i Sövdeborg. Det har ett trettiotal fält med figurer i snidad och brändförgylld ek.^[1]

• 
  Predikstol i Stavangers domkyrka av Andrew Lawrenceson Smith
• 
  Altare av Hans Gudewerth den yngre i Eckernförde
• 
  Huvudaltare och sidoaltare i Pfarrkirche St. Stephanus i Offenhausen i Österrike

'Knorpelbarock på Das grosse Kunstlexikon von P.W. Hartmann

• Carlquist, Gunnar, red (1930). Svensk uppslagsbok. Bd 5. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 33