| Blyglans | |
 | |
| Kategori | Mineral |
|---|---|
| Grupp | Sulfidmineral |
| Kemisk formel | PbS |
| Färg | Ljusgrå metallisk, vittrad - matt |
| Kristallstruktur | Kubiskt |
| Spaltning | Perfekt, kubisk |
| Brott | Halvmussligt |
| Hårdhet (Mohs) | 2,5-2,75 |
| Glans | Metallisk |
| Refraktion | Opak |
| Streckfärg | Blygrå |
| Densitet | 7,6 |
| Referenser | [1] |
Blyglans (PbS) kallas även galenit[2] och är ett blygrått sulfidmineral som förutom bly ofta innehåller en del silver. Silverhalten är ofta så hög att den kan bilda silvermalm.[3]
Blyglans har kubiska genomgångar och sönderfaller lätt i små tärningar. Den förekommer i synnerhet i äldre formationer tillsammans med andra sulfidmineral av koppar, silver, antimon, arsenik och zink. I Sverige förekommer den dels i glimmerskiffer och hälleflinta vid Östra och Västra Silvberg i Dalarna, Guldsmedshyttan i Västmanland, dels i urkalksten vid Sala, samt i kambrisk sandsten i Skåne dels i Simrishamnstrakten dels vid Hardeberga.[4] Andra betydande svenska fyndigheter är Vassbo i Dalarna, Dorotea utmed gränsen mellan Lappland och Ångermanland samt Laisvall i mellersta Lappland.[3]
Utomlands förekommer betydande fyndigheter i Oberschlesien och Mississippidalen. Vid vittring omvandlas blyglans till anglesit eller cerussit.[5]
Referenser
Noter
- ^ Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 96(7). ISBN 91-0-010458-2 Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).
- ^ ”blyglans”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/blyglans. Läst 5 december 2013.
- ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Blyglans)
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1938 (nyutgåva av 1930 års utgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 256
- ^ Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1947
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Blyglans.
