Argon–argondatering (⁴⁰Ar/³⁹Ar-datering) är en radiometrisk dateringsmetod som liknar kalium-argondatering. I denna metod används sönderfallet av ⁴⁰K till ⁴⁰Ar* för att datera geologiska händelser, som vulkanutbrott och avkylningen av mineraler och lava. Denna teknik skiljer sig från kalium-argondateringstekniken genom att provet utsätts för neutronstrålning innan provet mäts med masspektrometer. Vid neutronbestrålningen konverteras en del av ³⁹K till ³⁹Ar. Kvoten mellan dotterprodukten ³⁹Ar* och ³⁹K (som fungerar som ställföreträdare för ⁴⁰K) kan då bestämmas för provet. Detta är en praktisk fördel framför kalium-argondatering, där ⁴⁰K och ⁴⁰Ar måste mätas separat, och ger bätte noggrannhet vid mätningen.

Provet krossas i allmänhet och enskilda kristaller väljs ut för att analyseras. Dessa bestrålas för att producera ³⁹Ar från ³⁹K. Provet förgasas sedan i en högvakuumspektrometer med hjälp av laser eller induktionsugn. Dateringen bygger på konversion av kalium till argon. Provet upphettas stegvis, vilket frigör argon från olika reservoarer i kristallkornet. Varje steg producerar argon med en särskild ⁴⁰Ar/³⁹Ar-kvot. Korrekt utförd ger denna metod en åldersbestämning med 1 %-2 % noggrannhet.