| USA:s kongress United States Congress | |
| 118:e kongressen | |
 | |
| Typ | |
|---|---|
| Utformning | Tvåkammarsystem |
| Ledning | |
| Senatens president | Kamala Harris (D) sedan 20 januari 2021 |
| Senatens tf. president | Patty Murray (D) sedan 3 januari 2023 |
| Representanthusets talman | Mike Johnson (R) sedan 25 oktober 2023 |
| Struktur | |
| Antal platser | 535 100 senatorer 435 representanter 5 delegater 1 kommissionär |
 | |
| Senaten Politiska grupper | 118:e kongressen, fram till 3 januari 2025
Republikanerna (49) Demokraterna (47) Oberoende (4)[1] |
_US_House_of_Representatives.svg) | |
| Representanthuset Politiska grupper | 118:e kongressen, fram till 3 januari 2025
Republikanerna (220) Demokraterna (213) Inväntar fyllnadsval (2) |
| Val | |
| Senaste val till Senaten | 5 november 2024 |
| Senaste val till Representanthuset | 5 november 2024 |
| Nästa val till Senaten | 3 november 2026 |
| Nästa val till Representanthuset | 3 november 2026 |
| Mötesplats | |
 | |
| Kapitolium Washington, Columbiadistriktet | |
| Webbplats | |
| www.house.gov www.senate.gov | |
USA:s kongress (engelska: United States Congress) är USA:s högsta lagstiftande församling med säte i Kapitolium i huvudstaden Washington i Columbiadistriktet. På engelska kallas USA:s kongress ofta Capitol Hill efter kullen varpå dess huvudbyggnad är belägen. Kongressen består av två kamrar: Senaten och Representanthuset.
Kongressens arbete delas in i tvåårsperioder med början den 3 januari. En sådan period kallas kongress. Varje kongress har ett ordningsnummer och indelas i två sessioner. I november året före en ny kongress tillträder genomförs allmänna val där Representanthusets samtliga och en tredjedel av Senatens ledamöter utses.
Den 118:e kongressen tillträdde den 3 januari 2023 efter mellanårsvalet 2022, och den nuvarande mandatperioden planeras att pågå till den 3 januari 2025.
Historia
År 1781, fem år efter att Andra kontinentalkongressen utropat Förenta staternas oavhängighet från Kungariket Storbritannien, ratificerades Konfederationsartiklarna som inrättade den nya statsbildningens lagstiftande församling. I den konfederala enkammarkongressen hade varje delstat en röst var och vetorätt över de flesta besluten. Tillsammans med avsaknaden på verkställande och dömande makt och minimala befogenheter ledde det till en svag centralmakt som varken kunde ta upp skatt, reglera handel eller upprätthålla lagar.[2][3]
Centralmaktens maktlöshet ledde till att ett konvent sammankallades i Philadelphia 1787 där en reviderad grundlag med en tvåkammarkongress föreslogs.[4] Flera mindre delstater förespråkade att alla delstater skulle ha lika många företrädare i kongressen.[5] Tvåkammarsystemet hade fungerat väl i de delstater som tillämpat det.[6] En kompromisslösning antogs där fördelningen av Representanthusets ledamöter skulle motsvara delstaternas folkmängd (gynnade större delstater) och exakt två senatorer valda av delstaternas styrelser (gynnade mindre delstater).[6][7] Den antagna konstitutionen skapade en federal struktur med två överlappande maktcentra så att varje medborgare som individ löd under både delstatlig och nationell regeringsmakt.[8][9][10] För att förhindra maktmissbruk hölls de verkställande, lagstiftande som dömande maktgrenarna med sina egna respektive behörighetsområden åtskilda och kunde granska de andra grenarna i enlighet med maktdelningsprincipen.[11] Dessutom fanns kontrollmekanismer inom den lagstiftande makten eftersom den hade två separata kamrar.[12] Det nya statsskicket togs i bruk 1789.[11][13]
Sammansättning och befogenheter
Kongressens uppbyggnad och dess begränsningar i maktutövandet regleras i konstitutionens första artikel. Principen är att Kongressen bara får besluta om sådant som räknas upp (i sektion åtta i konstitutionens första artikel), allt övrigt skall bestämmas av de enskilda delstaterna eller av folket. Denna princip om federalism är uttryckligen fastslagen genom konstitutionens tionde tillägg. Exempel på vad Kongressen får besluta om är federala skatter, tullar (dock ej mellan delstaterna), väpnade styrkor och om krigsförklaring.
Kongressen kan väcka åtal mot och döma federala befattningshavare (bland andra landets president) genom riksrättsförfarande. Kongressen kan också kalla andra än unionens befattningshavare att vittna under ed för att utreda diverse frågor. Detta är ett politiskt medel och har använts till exempel i en utredning om dopade idrottsmän och huruvida kongressen skulle stifta nya lagar kring det. Lagstiftning tillgreps inte i det fallet eftersom utredningen i sig sågs som tillräckligt påtryckningsmedel.[källa behövs]
Senaten
Förenta staternas senat (engelska: United States Senate) brukar räknas som överhuset i USA:s federala folkrepresentation. Här representeras landets främsta administrativa indelningsenheter, delstaterna, med två mandat vardera, vilket medför att folkrika delstater inte har fler senatorer än de mindre folkrika. Innan det sjuttonde författningstillägget ratificerades 1913 valde delstaternas lagstiftande församlingar senatorer men därefter blev senatorerna direktvalda.[14]
Kammaren har 100 ledamöter valda för sex år. Vartannat år hålls allmänna val för en tredjedel av Senatens mandat i taget. USA:s vicepresident är ex officio Senatens talman och har utslagsröst i de fall en omröstning utfaller med lika röstetal.
Senatens exklusiva befogenheter inkluderar bland annat att ratificera fördrag och traktat presidenten ingått med andra länder, godkänna tillsättandet av höga ämbeten samt att döma i riksrättmål.[källa behövs]
Representanthuset
Förenta staternas representanthus (engelska: United States House of Representatives) är Kongressens historiskt och än idag direktvalda kammare. Representanthuset har 435 ledamöter och varje delstat representeras av ledamöter i förhållande till delstatens folkmängd, dock minst en. Kalifornien, som har störst folkmängd, har 53 platser i Representanthuset. Invånare i USA:s federala territorier representeras av delegater, sammanlagt sex stycken, som inte har rätt att delta i omröstningar. Val till kammaren hålls vartannat år med undantag för Puerto Ricos delegat (eller Resident Commissioner) som har fyraårig mandatperiod.
Representanthusets exklusiva befogenheter inkluderar beskattning,[15] beslut om riksrättsåtal[16] och val av USA:s president i de fall absolut majoritet för någon kandidat inte kan uppnås i Elektorskollegiet.[källa behövs]
| USA |
 Denna artikel är en del i serien om: |
|
|
|
|
Atlas Politikportalen |
Se även
- USA:s kongressbibliotek
- Filibuster
- Interstate compact
- President pro tempore of the United States Senate
- Andra riksrätten mot Donald Trump
Referenser
Noter
- ^ De partilösa senatorerna (Angus King, Kyrsten Sinema, Bernie Sanders och Joe Manchin) är formellt medlemmar i den demokratiska partigruppen i parlamentet.
- ^ English (2003), s. 5–6
- ^ Collier (1986), s. 5
- ^ James Madison (1787). ”James Madison and the Federal Constitutional Convention of 1787 – Engendering a National Government”. The Library of Congress – American memory. http://memory.loc.gov/ammem/collections/madison_papers/mjmconst.html. Läst 10 oktober 2009.
- ^ ”The Founding Fathers: New Jersey”. The Charters of Freedom. 10 oktober 2009. http://www.archives.gov/exhibits/charters/constitution_founding_fathers_new_jersey.html. Läst 10 oktober 2009.
- ^ [a b] ”THE PRESIDENCY: Vetoes”. Time. 9 mars 1931. Arkiverad från originalet den 15 december 2008. https://web.archive.org/web/20081215034704/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,741166,00.html. Läst 11 september 2010.
- ^ David E. Kyvig, author, Julian E. Zelizer (editor) (2004). ”The American Congress: The Building of Democracy”. Houghton Mifflin Company. s. 362. ISBN 0-618-17906-2. http://books.google.com/books?id=_MGEIIwT5pUC&printsec=frontcover&dq=Zelizer+Julian+2004+American+Congress+The+Building+of+Democracy#v=onepage&q=Zelizer%20Julian%202004%20American%20Congress%20The%20Building%20of%20Democracy&f=false. Läst 11 september 2010.
- ^ By David B. Rivkin Jr. and Lee A. Casey (22 augusti 2009). ”Illegal Health Reform”. The Washington Post. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/08/21/AR2009082103033.html. Läst 10 oktober 2009.
- ^ Founding Fathers via FindLaw (1787). ”U.S. Constitution: Article I (section 8 paragraph 3) – Article Text – Annotations”. FindLaw. http://caselaw.lp.findlaw.com/data/constitution/article01/. Läst 10 oktober 2009.
- ^ English (2003), s. 7
- ^ [a b] John V. Sullivan (24 juli 2007). ”How Our Laws Are Made”. The Library of Congress. Arkiverad från originalet den 7 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101007093920/http://thomas.loc.gov/home/lawsmade.bysec/foreword.html. Läst 11 september 2010.
- ^ English (2003), s. 8
- ^ ”The Convention Timeline”. U.S. Constitution Online. 10 oktober 2009. http://www.usconstitution.net/consttime2.html. Läst 10 oktober 2009.
- ^ Article I, Section 3: "The Senate of the United States shall be composed of two senators from each state, chosen by the legislature thereof, for six years; and each senator shall have one vote."
- ^ Section 7 of Article 1 of the Constitution
- ^ Section 2 of Article 1
Tryckta källor
- Collier, Christopher and Collier, James Lincoln (1986) (på engelska). Decision in Philadelphia: The Constitutional Convention of 1787. Ballantine Books. ISBN 0-394-52346-6
- English, Ross M. (2003) (på engelska). The United States Congress. Manchester University Press. ISBN 0-7190-6309-4
Externa länkar
- Officiell webbplats
- THOMAS (Library of Congress) – kongressbibliotekets informationstjänst om den lagstiftande makten
- Representanthusets webbplats
- Speaker of the House – Representanthusets talmans webbplats