Invasionen av Åland var en serie militära operationer som genomfördes i februari–mars 1918 under såväl första världskriget som finska inbördeskriget. Ögruppen var då en del av det nybildade Finland men hade sedan våren 1916 varit besatt av ryska garnisoner. Sverige landsatte trupper i slutet av februari 1918 (den så kallade Ålandsexpeditionen) för att evakuera civilbefolkning och medla mellan ryska styrkor och finska skyddskårer. Kort därefter anlände även tyska trupper som använde Åland som bas för sin intervention i Finland. Operationerna på Åland kännetecknades av begränsade strider, men de ingick i det större skeende där vita och röda styrkor stred om kontrollen över Finland.

Efter att Finland förklarat sig självständigt den 6 december 1917 fanns fortfarande omkring 2 000 ryska soldater kvar på Åland. Samtidigt hade det finska inbördeskriget brutit ut på fastlandet i januari 1918. För att skydda den åländska civilbefolkningen, förhindra sammanstötningar och möjliggöra en frivillig evakuering begärde den åländska landskommittén hjälp av Sverige.^[1]

Regeringen Branting beslutade den 13 februari 1918 att sända en mindre flottstyrka till Åland. Pansarskeppet HMS Thor och två mindre fartyg fick i uppdrag att evakuera ålänningar som ville resa till Sverige, medla mellan de ryska garnisonerna och de finska vita skyddskårerna, bevaka rysk materiel tills en politisk uppgörelse nåddes.^[2]

Den 21 februari avtalade de ryska befälhavarna, den vita skyddskåren och den svenska expeditionen i Mariehamn att ögruppen skulle utrymmas av både ryska och finska trupper. Evakueringen gick dock långsamt. Den svenska styrkan förstärktes därför den 20 februari med pansarskeppen HMS Sverige och HMS Oscar II.^[1]

Efter ett riksdagsbeslut den 23 februari som tillät värnpliktiga att tjänstgöra utomlands landsattes den 25 februari en bataljon ur Göta livgarde på Eckerö. Bataljonen bestod av tre kompanier, förstärkt med ett kulsprutekompani från Vaxholms kustartilleriregemente och en fälttelegrafavdelning under överstelöjtnant G. Roos. Transporten skedde med kanonbåten HMS Svensksund och inhyrda fartyg.

Den finska senaten bad den 1 mars 1918 Tyskland om militär hjälp mot de röda. Tyskland sände därför en eskader under viceamiral Hugo Meurer bestående av slagskeppen SMS Westfalen, SMS Rheinland samt två bataljoner ur Östersjödivisionen. Omkring 1 200 man ur Jägerbataillon Nr 14 gick iland på Eckerö den 7 mars.

Tyskarnas närvaro ökade trycket på ryssarna, som nu skyndade på sin hemtransport. De sista ryska förbanden lämnade Åland den 15 mars, samma dag som de svenska trupperna började återvända till Sverige. Den tyska styrkan seglade därefter vidare till Åbo och underställdes general Rüdiger von der Goltz för fortsatt strid på Finlands fastland.

Sverige och Tyskland kom överens om att inte låta sina respektive styrkor på Åland mötas i strid. Operationen ledde därför inte till några större sammanstötningar mellan stormakterna. På Åland dog endast ett fåtal soldater, huvudsakligen genom olyckor eller skärmytslingar.^[1]

Överstelöjtnant Roos dokumenterade expeditionen i ett fotoalbum med handskrivna kommentarer, inbundet i rött skinn. Albumet ägs i dag av före detta Kungliga Göta livgardes kamratförening.

• Sverige under första världskriget#Finlands självständighet och Ålandsfrågan
• Ålands historia#Åland under finska inbördeskriget
• Rüdiger von der Goltz
• Meine Sendung nach Finnland und nach Balticum – von der Goltz' memoarer
• Ålandsexpeditionen 1918 – dokumentation av expeditionen av överstelöjtnant Roos (förvaras av f.d. Kungl. Göta livgardes kamratförening)

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

• Ålandsexpeditionen 1918 hos Digitaltmuseum från Marinmuseum